Månsson: Man får ge polisen att de har ett visst sinne för humor
Några tankar om en absurd premiss och dess följder.
Om en anfallande spelare blir skadad i motståndarnas straffområde bör domaren blåsa straff.
Detta gäller även om spelaren har halkat.
Om en anfallare blir nedsparkad bakifrån men inte blir skadad bör domaren däremot fria.
Vad sägs om att vi inför sådana regler inom fotbollen?
Förr i tiden var det så förbundets disciplinnämnd resonerade när de utvärderade säkerhetsläget efter allsvenska matcher. För varje bengal som gick att räkna fick klubbarna tusen kronor i böter, vilket gällde även om klubben hade uppfyllt sina säkerhetsföreskrifter. Klubbar som inte hade skött sitt säkerhetsarbete friades dock så länge det inte förekom pyroteknik.
Ungefär så fungerar även polisens nutida tillämpning av villkorstrappan. Om det brinner bengaler blir klubbarna straffade oavsett hur man agerat för att försöka stoppa dem.
(Vilket för övrigt inte går om man inte stänger ståplats och förser sittplats med massor av säkerhetspersonal. Detta har vi vetat i åtminstone tio år, men sådan information spelar som bekant ingen roll.)
Idag publicerade Fotboll Sthlm och Fotboll Skåne ett utdrag ur polisens utvärdering från 2019. Vi har på sistone samarbetat med Dagens Nyheter som har efterfrågat rapporten sedan i våras. Som vanligt när man begär ut handlingar från polisen tar det orimligt lång tid, men till sist – bland annat efter att vi fått hjälp av juristen Dennis Fogelmark – dök den upp i mejlkorgen.
Det är i stora drag en dyster läsning. Polisen målar upp en bild av fotbollen där ordningsstörningarna är många och allvarliga, vilket går på tvärs med såväl statistik och trygghetsundersökningar. I myndighetens parallella universum kunde 26 matcher ha upplösts på grund av det dåliga säkerhetsläget. Att så inte blev fallet beror, enligt rapportförfattaren, till stor del på att det kunde ha blivit än värre då.
På sistone har Mats Enquist, generalsekreterare i Svensk Elitfotboll, uttryckt ett visst hopp om att polisledningen kommer att tillämpa mer konstruktiva strategier framöver, baserat på ett par möten som SEF har haft med myndighetens nya idrottsföreträdare. Jag tror dessvärre att det är en naiv förhoppning. Ingenting av det material – och det är stort – som jag har tagit del av tyder på att Polisen kommer att göra en kursändring. Det syns inte minst i utvärderingen där självrannsakan kring de uppenbart kontraproduktiva strategierna i vanlig ordning är obefintlig. Det märks lika tydligt i kommunikationen mot medierna där betydande kraft läggs på att undvika kritisk granskning – om det sista skulle jag kunna skriva en bok eller två.
Med andra ord finns det bara två dåliga alternativ kvar när publiken kan återvända till arenorna. Antingen tar man bort ståplats – och förmodligen lite till – eller så kommer de provokativa strategierna fortsätta att förvärra säkerhetsläget fram till dess att något allvarligt inträffar. Jag ser dessvärre inga andra utvägar så länge polisen vägrar att ändra sin premiss.
För det är ju så som det funkar. Är premissen absurd blir varenda följd av den också absurd, vilket utvärderingen av säsongen 2019 får tjäna som exempel på. Det spelar ingen roll hur rimlig man försöker vara i sina bedömningar när varenda diskussion styrs av ett system som motverkar sitt eget syfte.
Det enda positiva med rapporten är att man anar att artikelförfattaren har ett visst sinne för humor, för hur ska man annars tolka de ständiga beskrivningarna av ”den goda dialogen” med klubbarna?
Ja, någon form av avancerad ironi måste det handla om.
Robert Prytz, Robert Prytz, Robert Prytz.
