MFF hela stadens lag – men de andra lagen i staden?
Göteborg har på herrsidan fem elitlag – varav ett är regerande Sverigemästare och sedan i maj, cupmästare.
Är det märkligt att rikets tredje stad bara huserar ett?
Fotboll Skåne har pratat med en rad engagerade människor som haft eller fortfarande innehar olika uppdrag kopplade till fotbollen i Malmö. På frågan hur stadens fotboll mår svarar de flesta likadant, inledningsvis.
Om MFF mår bra, mår Malmö bra.
– När MFF har åtta raka segrar mår stora delar av Malmö bra, säger Mladen Blagojevic.
– MFF och FC Rosengård mår bra. Stockholm och Göteborg kan säga vad de vill, men de två mest framgångsrika klubbarna på herr- respektive damsidan gör Malmö till landets fotbollshuvudstad, säger Patrick Winqvist.
Sedan 2010 har Malmö stad vunnit sju av 13 SM-guld på herrsidan, och åtta av 13 SM-guld på damsidan.
Men flera av personerna vi talat med nöjer sig inte med att stanna där. De flesta lägger till: sedan lämnar fotbollen där under mer att önska.
Mesut Meral:
– När jag jobbade där upplevde jag att Malmö har enorma utmaningar.
Bakom MFF i Allsvenskan, krävs ett dyk ner till Söderettan för att finna nästa Malmölag i seriesystemet, samarbetsklubben BK Olympic och relativt nybildade Ariana FC. Stortsatsande Ariana FC har redan hunnit att göra ett tränarbyte i år, och allt talar för att det inte inte blir en åttonde uppflyttning på åtta år. BK Olympic ligger i skrivande stund på nedflyttningsplats.
I Division 2 återfinns serieledarna FC Rosengård, FBK Balkan och IFK Malmö, som ligger näst sist. Därefter följer Division 3-klubbarna Lilla Torg FF, IFK Klagshamn och slutligen IF Limhamn Bunkeflo (LB07), det senaste Malmölaget att hoppa över elitens ribba.
Åke Kallenberg har vigt 40 år av sitt yrkesliv åt fotbollen. Han har arbetat i bland andra MFF och Bunkeflo IF och idag delar han sin tid mellan att träna ungdomar i MFF:s akademi samt Söderslätts fotbollsgymnasium och uppdrag från fotbollsförbundet.
– Steget till nästa förening efter MFF är för stort. Vi skulle behövt ett lag till, i alla fall i Superettan, säger han.
Kallenberg efterlyser fler bra miljöer för stadens unga talanger. Och en till station mellan MFF:s juniorlag och A-lag.
– Det klivet är för stort. Men varför ska de behöva åka till Trelleborg, Landskrona eller Helsingborg för att spela i Superettan?
Mladen Blagojevic, tränare i Kristianstad FC, brinner i egenskap av malmöit för hela stadens utveckling.
– Det är respektlöst mot de verkligt himmelsblå, att säga att jag är som dem. Jag följer ju alla Malmölag. Jag såg med grönvit halsduk Prespa Birlik åka ur ettan mot Mjällby. BK Olympic är min moderklubb. Jag har tränat FC Rosengård, och IFK Malmö var min första seniora erfarenhet som tränare.
Han tycker att det finns så mycket talang i staden att här borde finnas ett till elitlag. Så varför gör det inte det?
– Det är väl en uppsats på magisternivå. MFF tar en del av kakan, men man kan inte skylla på det. Malmö stad är inte världens enklaste att jobba med, planförutsättningarna är inte de bästa. Man kan inte skylla på det heller, resonerar Blagojevic.
– Det är upp till var och en av klubbarna att sätta en god och långsiktig strategi, och jobba därefter. Den klubb som är strategisk och trovärdig över tid, kommer få till sig den rätta typen av ambitiösa spelare, fortsätter Blagojevic och börjar spontant rada upp exempel på motsatsen:
– Jag var i LB07 när de låg i Superettan. Det gjordes en jäkla massa satsningar och värvades folk från Värnamo, ditten och datten. Pengarna flög åt alla håll och kanter. Medan man satt på en enorm talangbank själv i den egna akademin. Idag spelar många av de spelarna elitfotboll.
– Prespa Birlik gick upp i ettan med en strategi som var väldigt lokal och präglad av Prespas härkomst. Väl uppe kommer en tränare från Växjö in och spelare från England. Fan, fortsätt med det som tog er upp!
– När Rosengård gick upp till ettan var det med Granit Sherifi, Astrit Selmani, Mohammed Ramadan och hur mycket Malmöfolk som helst. Väl uppe i ettan värvade man utifrån.
Blagojevic har saknat att man vågar fullfölja sin strategi även efter avancemang.
Just Åke Kallenberg var den som tränade Bunkeflo IF, när de på tre år gick från tvåan till Superettan (2003-06), innan sammanslagningen med Limhamns IF till LB07. Det är senaste Malmölaget att lyckas nå eliten innan de åkte ur 2008, vad var deras recept?
– Jag tror mycket var att jag jobbat i MFF i över 20 år. Jag hade kontaktnät och jobbat med många spelare som stod på gränsen och skulle ta klivet. Räckte de till för att fortsätta i MFF? Inte riktigt, då var Bunkeflo en bra miljö för dem. De kände sig trygga i att jag var där. De kände igen sig. Jag hade en jädra fördel av att efter 20 år i MFF gå direkt till Bunkeflo. Jag hade en jädra kontakt med många bra spelare som jag tränat under åren.
Kallenberg liknar Bunkeflo-succén vid dagens Olympic, som sedan förra året samarbetar med MFF.
– När jag var i Bunkeflo spände de musklerna och heltidsanställde mig. Från att jag haft fast anställning hos MFF, och fast de låg i Division 2. Så jag jobbade med herrlaget, men också nedåt i verksamheten och försökte hjälpa till med att få lite struktur på barn- och ungdomsfotbollen, berättar han.
Mesut Meral var Olympics första tränare sedan samarbetet inleddes. Han är inne på samma bana som Kallenberg.
– Samarbetet är världsklass. Att MFF kan hjälpa en sådan klubb kommer öka intresset i Malmöfotbollen och orkar man göra det över tid är jag helt säker på att det på sikt är ett Superettan-lag, hävdar Meral.
– Det är lätt att vara efterklok, men ta Olympic förra året. Det enda som skiljer Superettan från ettan är lite större arenor, två mer kameror och tre-fyra extra bra spelare som är avlönade i truppen. Hade inte vi tappat Filip Bohman [till Varberg, nu i TFF] och haft två-tre spelare till hade vi kunnat vara där. Men det var inte det samarbetet gick ut på.
MFF:s tekniske chef, Andreas Georgson, var en av pådrivarna bakom att få samarbetet på plats. Han utvecklar hur sonderingen av staden gick till, i jakten på lämplig samarbetsklubb:
– Möjligen har en Division 1-klubb tydliga ambitioner att gå rakt upp till Superettan. Den strategin riskerar då kollidera med vår. Vi vill sätta spelare där som ska lära sig seniorspel. Man behöver lite tålamod med dem och lära dem vardagen. Har man kort tålamod, att resan uppåt i seriesystemet ska gå snabbt, kanske man hellre tar in färdiga spelare och spelar dem före, berättar Georgson.
– Det som är så bra med Olympic-samarbetet är en gemensam syn på vad det laget ska vara: en otroligt bra talangutvecklingsmiljö där spelare hjälps att ta klivet från ungdomsfotboll till elitspel. När vi rekryterar tränare, spelare eller annan stab är vi väldigt överens om vilken profil som passar in.
– Hade det sedan också funnits en Superettanklubb i staden hade vi med stor sannolikhet frågat om också de var sugna på att samarbeta. Det kan vara en annan kategori spelare som då varit lämpliga att ha på den nivån.
Gemensamt för många av personerna vi pratat med, är att de tecknar bilden av en stad som sitter på outnyttjad potential. Det som krävs för att bryta loss Malmös råämne och raffinera det, är långsiktiga strategier som man stadigt står fast vid, menar de.
Knappast några nyheter, men varför lyckas det inte?
Arlövssonen Patrick Winqvist, idag assisterande tränare i Arsenal FC bakom Jonas Eidevall, berättar om sina erfarenheter från att ha tränat Trelleborgs FF i Allsvenskan. Där förespråkade han en profil som han tror att Malmöklubbar skulle gynnas av.
– Vi låg i samma serie som MFF och kunde slå dem. Men vi sa inte att vi också siktade på Champions League eller att vinna serien. Man får inse var man befinner sig, jobba med sin verksamhet och få den så bra som möjligt. Hur hittar man sin egen profil och upptagningsområde som gör att spelare väljer oss? Sedan får man acceptera om man tappar talanger till MFF som är störst. Det är ett naturligt steg och handlar om att acceptera hur det är, säger han.
Kallenberg:
– En förening måste våga sätta ner foten och stå för någonting. Så här jobbar vi i vår och förening och det här vill vi med vår barn- och ungdomsfotboll. Det här vill vi med vår seniorfotboll. Där är för många föräldratränare som sätter sig emot och vill annat. Får inte vi som vi vill, då tar vi våra tjejer och killar och antingen går upp i en annan föreningen eller bildar en egen.
Kallenberg menar att ideella ledare lätt får styra och ställe, eftersom föreningarna är så beroende av ideella krafter för att verksamheten ska kunna bedrivas.
– Det blir problematiskt att jobba långsiktigt när spelare och inte minst deras föräldrar jobbar så här. Plus att du inte har kompetens eller erfarenhet ute i klubbarna. Det ska gå så snabbt idag. Man måste ge det tid, men det har man inte idag. Det är för kortsiktigt. Man måste jobba långsiktigt om man vill etablera en förening högre upp. Kontinuitet bland, tränare, ledare och ansvariga i klubben. Det hade vi när jag var i Bunkeflo. Där fanns personer som varit länge i klubben som man kunde luta sig mot.
Kallenberg har också funderat mycket kring antalet talangutvecklande miljöer i staden.
– Det ska inte bara finnas MFF här, när vi snackar barn och ungdomar. Det ska inte spela någon roll om du är i Olympic, FC Rosengård, LB07 eller Kulladal. Det ska gå att utbildas i ämnet fotboll även utanför MFF, men den kompetensen kostar för föreningarna. Så det faller på ekonomin. I föreningarna vi pratar om nu får man vara glad om A-lagstränaren får lite pröjs. Men resten är ideellt.
Han skulle vilja se så kallade ”fotbollsutvecklare” i varje förening, samt kvalitetssäkrande certifieringar även utanför Svensk Elitfotboll.
Dels någon utbildad och utplacerad i varje förening som jobbar långsiktigt och följer ”föräldraledarna” i träning och match. Som finns med ute på planerna, kan lägga armen om tränarna och ge feedback.
– Idag sitter den kraften ofta på föreningarnas kontor och jobbar administrativt, som med att boka domare och planera träningsscheman. Resurserna kanske finns, men ekonomin läggs enligt mig på andra uppdrag i föreningarna. En sådan person i varje förening skulle kunna öka kvaliteten på spelarutvecklingen.
Dels något liknande Sef-certifieringen, fast för alla klubbar. Något att utgå ifrån vad beträffar förutsättningar som utbildningsnivå på tränare, faciliteter och utbildningsplaner.
– Man skulle ju också kvalitetssäkra vad vi gör med barn och ungdom. Det är det jag saknar i de andra föreningarna. Det borde både SvFF och distrikten vara intresserade av.
Kallenberg fortsätter:
– Idag får du inte fatt i kompetensen om du inte kan anställa den, och det är bara MFF som kan. Malmöfotbollen förutom MFF lever på ideellt ledarskap. Föräldrar som inte hade varit där om inte deras barn spelat, vilket leder till nästa problem. Du får inte kontinuiteten du skulle behöva eftersom den dag din dotter eller son slutar, slutar du som ledare också. Det skapar oro i föreningarna.
Meral upplevde också bristande kontinuitet under sin tid i staden.
– Man behöver inte ha karriärstress. Men spelare vill lämna tidigare, agenter vill släppa dem tidigare. Det är ett stort, stort problem i Malmö. När jag kom dit förra året började jag scanna av en 40-50 spelare för att se om de var möjliga att ta till Olympic. 80 procent hade redan spelat i fyra-fem klubbar. Det blir aldrig kontinuitet, momentum eller att en kultur sätts. Aldrig bedriva ett ”vi”, utan det blir mycket ”jag”.
Också Winqvist lyfter en bristande kontinuitet, inte bara bland spelare utan föreningars själva varaktighet i stort:
– Det är alldeles för lätt att bygga en ny klubb. Ariana vill göra något gott för Malmö, men det finns många dåliga exempel. Det går kanske ett gott på fem dåliga. Det har varit mycket så och listan kan göras lång. Nu har Ariana bildats och Croatia och Balkan som var bra förr har fått ge vika. I stället för att fungera i en förening, vill man bygga och bilda sin egen. Så håller det ett tag, sedan blir det pannkaka, menar han.
– Många klubbar fajtas om samma plats bakom MFF, ibland kan jag tycka att det finns för många klubbar. Jag är en av de som varit motståndare till nybildande av klubbar, när jag jobbade med ungdomsverksamhet i MFF. Unioner för att ta upp kampen blir aldrig bra. Det är bättre att ha traditionell antagonism, som mellan BK Olympic och Kulladal till exempel. Det är lite charmigt, i stället för att göra någon slags pakt. Jag tror att det är det som har dödat mycket.
Samtliga intervjuade personer är noga med att hylla det ideella engagemang som finns i idrottsföreningarna. Samtidigt nyanseras det faktum att de tränare som ska utbilda ungdomar och spelare oftast inte är avlönade eller utbildade. Kompetensen finns inte nödvändigtvis där, och personer byts oftare ut.
Vi fastnar i frågan om vad som är hönan och vad som är ägget. Saknas utbildade ledare för att herrlagen inte genererar ekonomi till det, eller saknas framgångsrika herrlag för att föreningar brister gällande långsiktiga strukturer och tydliga profiler?
Georgson pratar om konsekvenserna av brist på A-lag inom elitfotbollen. Med ett representationslag i de två högsta serierna genereras centrala anslag och högre krav på ungdomsverksamhet.
– Ungdomsakademin behöver inte vara bättre i en Division 1-klubb än i en Division 5-klubb. Det kan till och med vara tvärtom eftersom A-laget kostar mycket mer i en ettan-klubb. Men med resurserna från spel i Superettan eller Allsvenskan, får du en helt annan chans att skapa någonting hållbart över tid som inte är beroende av ideella föräldrar som rycker in, säger MFF:s tekniske chef.
Mesut Meral ställer sig undrande till varför den enorma kunskapsbank och kompetens som finns i MFF, inte färgat av sig på fler föreningar i staden.
– Det handlar om utbildning. Jag kände under min tid i staden att det fanns så många ambitiösa människor som ville, men de hade inte kompetensen för att göra det. De var lite outbildade i hur elitverksamhet ska bedrivas, berättar han och tillägger:
– Det är anmärkningsvärt med tanke på att de har en av Skandinaviens bästa klubbar bredvid sig.
Det borde spilla över?
– Ja, det gjorde det på mig. Bara att vara omgiven av människor högst upp i MFF:s näringskedja gjorde mig till en bättre ledare och människa. Jag kan bara gå till mig själv. Jag blir bättre av att göra en massa besök och träffa elittränare, svarar Meral.
– Steg ett är att inte ha som vision att konkurrera med MFF. Så länge vi lever kommer de vara överlägsna. Däremot kan man ta hjälp av dem. Om det är samarbeten eller att man besöker akademitränarna och huvudtränarna i interna utbildningar för staden Malmö. Jag tror att ungdomstränarna skulle uppskatta om Robin Asterhed förklarade hur han scoutar, eller om Henrik Rydström förklarade hur han ser på spelets skeenden. Snabba besök gav mig väldigt mycket när jag var en ung tränare. Man ska vara öppen utan något att dölja. Jag tror att unga fotbollstränare har tusen frågor.
Winqvist för in diskussionen om Malmös talangutveckling på en socioekonomisk bana, i ett resonemang om att det är enklare för medelklassfamiljer att producera fotbollsproffs.
– När vi växte upp spelade alla killar, och några tjejer, fotboll. Så är det inte längre. Det har blivit så idag att spelarna med de bästa förutsättningarna är de som har engagerade föräldrar. Föräldrar från en högre medelklass som kan köpa träningspaket, läger, turneringar, skicka spelarna på camper och finansiera det. De från lägre samhällsklasser eller med invandrarbakgrund, har inte samma möjligheter att konkurrera, att ha möjlighet och disciplin att ha sin skolgång i en akademi. De har blivit färre och färre. Det har blivit lite av en klassfråga också. Jag har inga belägg, men en tydlig känsla att det blivit en familjeangelägenhet att barnen spelar fotboll idag, med en stöttande apparat runt omkring och akademier.
Menar du att det blivit svårare för talanger som kommer lite utifrån, barn som inte spelat särskilt organiserat eller tidigt hamnat i en akademi?
– Jaja. En annan nackdel med det, tror jag, är att många har det för bra. Motgång är något utvecklande för en att få på vägen. Jag tror man skyddar många från sådant. Har man det alldeles för bra och är alldeles för medveten, kanske man tröttnar, svarar Winqvist.
Georgson får samma fråga, men håller inte nödvändigtvis med:
– Vissa spelare når världsklass utan att ens ha varit i ett lag innan 12-13 års ålder. De har bara spelat på stränder eller gator och utvecklats där. Faciliteter är inte det som skapar fotbollsspelare. Bra spelare kan man ta fram på vilket underlag som helst, men det krävs passion och bra tränare som vägleder.
Men har det blivit mer av en klassfråga idag?
– Det blir fler och fler individuella tränare och att åka på cuper som kostar mycket pengar. Samtidigt tror jag inte att det är det som avgör hur långt du kommer i slutändan, svarar Georgson.
– Vi gör en jäkla grej av att ekonomi aldrig ska kunna vara en avgörande faktor för en spelare i Malmö FF. Vi tar väldigt få avgifter för resor och har låga årsavgifter för att se till att alla familjer har råd att ha barn i MFF. Här ska det vara helt baserat på din potential som spelare. Jag har inte upplevt ekonomi som en begränsande faktor, bland annat tack vare våra skoluttagningar, sommarinitiativ, skolfotboll mot rasism och ungdomscuper där vi kan vara närvarande och följa spelare från alla samhällsnivåer. Demografin i våra lag är väldigt mixad. Fotbollen är fortfarande för alla i den här staden.
Blagojevic bär på en önskan för Malmö när det kommer till förutsättningar och faciliteter i staden.
– Jag kommer låta som en riktigt gammal stofil… Men jag promenerar, joggar och har mig i ytterkanterna av Malmö när jag får tid. Då vill jag inte se en organiserad fotbollsmatch mellan Malmö City och Husie på Kirsebergs IP, utan tjugo ungar som lirar på en gammal, jävla konstgräsmatta. Fler spontanfotbollsområden till ungdomarna! Det behöver inte vara bra planer.
– Hur mycket organiserad träning vi än skapar, är det på de planerna de vässar sin spets fullt ut, i antalet timmar som behövs. Gärna en gropig gräsmatta så bollen studsar och har sig så ungarna får hantera det. Det kanske är min gamla, romantiska syn på spontanfotboll, men det är också ett samhällsproblem att barn inte rör sig spontant.
Damfotbollen i Sverige växer vad gäller kvalitet, professionalism, resurser och supporterengagemang. Där jobbar också Malmöfotbollen just nu från en annan ände, där det redan finns en annan elitklubb än MFF i staden. Ett MFF som snarare försöker komma ikapp självt. Kan damsidan bli ett exempel att följa för herrsidan, på att staden är stor nog för två föreningar på högsta nivå?
– Ser man bara till fotbollsintresset generellt, känns det som att Malmö mår väldigt bra. Det känns som att det lever på den här stadion. MFF är hela stadens lag och det är väldigt lite negativa känslor kring den här klubben i staden, säger Georgson.
– Men det finns bara en herrelitförening i staden. Det som händer på damsidan, att det blir två klubbar som tävlar i högstaserien inom kort, ger en annan typ av intresse. Derby- och rivalitetskänslan som inte finns på herrsidan, ser jag fram emot. Det ska bli spännande att se.
Kallenberg hoppas att FC Rosengård inte tappar allt för mycket mark när MFF väl etablerar sig i toppen av svensk fotboll.
– Jag är rädd för det, men jag tycker det skulle vara oerhört synd. Det hade varit fantastiskt roligt om vi kunnat erbjuda två riktiga elitlag i Malmö och visa att det går. Det hade varit en signal till herrarna. Jag är helt övertygad om att vi har antalet spelare för att ha fler bra miljöer för de som vill satsa. Fotbollsintresset är enormt i Malmö, men det gäller att vi utbildar dem på ett bra sätt. Vi har för få bra miljöer.
Mesur Meral:
– När jag var i Borlänge började vi i Division 6 och det var inte fler än vi som jobbade i Dalkurd som höll på Dalkurd. Men sakta men säkert efter att vi kom till elitfotbollen, märkte man tioåringar som gick runt i Dalkurdtröjor. Det går självklart att starta något, men det tar tid, säger Meral, som dock inte tvivlar på att Rosengård kan öka sin följarskara om de bara visar sig konkurrenskraftiga gentemot MFF.
– Tro mig, det föds. Det kommer alltid finnas någon släkting som håller på något annat än MFF, som spelat i Rosengård. Sådant sprider sig.
Foto: Bildbyrån
