Hedstigen: När farmarklubbar börjar vinna Europas mittenligor

Ligaledarna i både Danmark och Belgien är andraklubbar för ägarna, som i första hand satsar på sina Premier League-lag Brentford och Brighton.

Uefa tillåter bara en klubb per ägare i sina turneringar, vilket rimmar dåligt med allt fler PL-klubbar som satsar i andra ligor.

Blir det här nästa slagfält mellan marknaden och fotbollen?

Nykomling i topp

Den största överraskningen i Europas ligor är Royale Union Saint-Gilloise i Belgien. Nykomlingen öser in mål och leder före en hel rad meriterade Europalag som Anderlecht, Brügge, Gent och Genk.

Union hade sin storhetstid före andra världskriget. Då var det Belgiens mest framgångsrika klubb med elva titlar i prisskåpet, den senaste togs 1935. 1965 åkte man ur förstadivisionen och har tillbringat tiden i lägre divisioner fram till i år.

Vändningen kom 2018 då Premier League-laget Brighton & Hove Albions ägare Tony Bloom köpte klubben.  Efter att ha varit med i toppstriden de två första åren krossade man allt motstånd i andraligan 2020-21 och tog steget upp till finrummet. Där har man nu öst på och leder ligan med sex poäng före Club Brügge.

Flera flerklubbsägare

Tony Bloom är inte först med att köpa in sig i ännu en liga. Matthew Benham, Brentfords ägare, tog över FC Midtjylland 2014 och City Football Group har lag på flera kontinenter. Det finns fler exempel.

Med tanke på Premier Leagues ekonomiska försprång är det inte konstigt att fler satsar på att skaffa farmarklubbar i andra länder. Unga spelare kan utvecklas bättre när de spelar riktig tävlingsfotboll i ett topplag i en europeisk mittenliga än när de harvar på i det egna B-laget.

När World Soccer undersökte flerklubbsägandet i våras hittade de 87 europeiska klubbar som ingick i ett sådant. De räknade bara konglomerat med minst tre klubbar, så varken Brentford eller Brighton ingår där. Det är just England, Belgien och Danmark som utmärker sig med flest klubbar som ingår i sådana större nätverk.

Uefa säger nej

Det finns dock ett stort problem med flerklubbsägandet. Uefa tillåter inte att en ägare har mer än ett lag i Uefas klubbturneringar. Skulle Brentford ta en av Englands sju Europaplatser samtidigt som Midtjylland tar en av Danmarks får inte både klubbarna starta. Det finns tydliga regler som säger att den som kvalificerat sig för den högsta turneringen får spela då. Vinner Midtjylland ligan är de i Champions League-kvalet medan Brentford som bäst kan hoppas på Europa League genom att vinna FA-cupen. Då får Brentford, som Benham satsar mest på, stå tillbaka för den mindre danska klubben.

När grekiska storklubben Olympiakos ägare Evangelos Marinakis köpte Championshipklubben Nottingham Forest 2017 lovade han att den skulle spela i Europa inom fem år. Det var antingen ett okunnigt uttalande av en person som inte hade koll på reglerna, eller en hint om ännu en fråga där kampen kommer att stå mellan fotbollen och marknadskrafterna.

Uefas enklubbsbestämmelse utmanades redan år 2000 av investmentbolaget Enic. Under några år kring sekelskiftet köpte Enic upp olika stora delar av Slavia Prag, FC Basel, AEK Aten, Tottenham och Rangers, klubbar som alla åtminstone siktade på Europaspel. De tog frågan så långt de kunde men förlorade till slut i idrottens skiljenämnd CAS. Det fick motsatt verkan och Uefa skärpte sina regler till att även gälla personer och all form av avgörande inflytande på mer än en klubb.

Redbull och Zlatan

På papperet ser reglerna starka och tydliga ut, men Uefa har de senaste åren valt att hellre fria än fälla. De har tillåtit de båda Redbullagen Salzburg och Leipzig att spela samtidigt (och till och med mötas) och de hade inte heller något problem med att Zlatan Ibrahimovic spelade i Milan samtidigt som han ägde en stor del av Hammarby.

Redbull klarade sig eftersom Leipzig formellt är en förening på samma sätt som AFC Eskilstuna är det, medan Salzburg ägs av läskföretaget. De ledande Redbullpersonerna i Leipzig har inte heller några avgörande poster i Salzburgklubben.

Varför Zlatan kunde representera en klubb och ha en rejäl minoritetspost i en annan har inte kommunicerats. Uefa kan ha resonerat att han inte hade ett avgörande inflytande över Hammarby.

Mjukat upp reglerna

När Conference League infördes i år passade Uefa på att mjuka upp enklubbsregeln. Numera är det tillåtet att ha intressen i två klubbar, om den ena är direktkvalificerad till Champions League och den andra startar på någon nivå av Conference League.

Den regeln är som gjord för de allra största klubbarna i de största ligorna, de som går direkt till Champions League år efter år. Nu kan de ha farmarklubbar i de mer perifera ligorna utan att det blir problem. Ska vi gissa att regeln kommer att skrivas om redan till 2024 så att alla kvalande klubbar är okej – eller dröjer det till 2027?

Redan nu skulle Tony Bloom kunna få möjlighet att utnyttja den nya regeln. Om Union Saint-Gilloise tar hem belgiska ligan samtidigt som Brighton kniper den sista engelska Europaplatsen och hamnar i Conference Leagues playoff, då får båda spela vidare tack vare uppmjukningen.

Tittar man fem-tio år framåt kan ett dystopiskt scenario vara att toppkampen i fler ligor på Danmarks och Belgiens nivå står mellan olika farmarklubbar till giganterna i de största ligorna – åtminstone i ligor som saknar 51-procentsregel.

Fakta: Flerklubbsägare

Klubbar med samma ägare i mer än ett lands toppliga, och någon mer som nämnts i artikeln. Listan är ett urval.

Brentford och Midtjylland. Ägare: Matthew Benham

Brighton och Union Saint-Gilloise. Ägare: Tony Bloom

Manchester City och Troyes (Frankrike). Ägare: City Football Group

West Ham och Sparta Prag. Ägare: Daniel Kretinsky (har inte majoriteten i någon av dem)

Watford ägs av Gino Pozzo och Udinese av hans pappa Giampaolo Pozzo, men det finns inga formella ägarband mellan klubbarna.

Olympiakos och Nottingham (Championship). Ägare: Evangelos Marinakis

Salzburg och Leipzig. Ägare: Redbull (ej samma enligt Uefa)

Oostende (Belgien) och flera lag i andraligor, som Barnsley, Nancy, Esbjerg och FC Thun. Ägare: Chien Lee.