Ceremonin blev ett sista värdigt och välavvägt avsked av Bosse Larsson
Minnesceremonin för Bosse Larsson på Malmö Stadion blev precis så värdig, välavvägd och effektfull som det fanns anledning att hoppas.
Alla de över 1200 som kunde vara på plats fick ett minne för livet.
Alla de många, många fler som fortfarande flera veckor efter hans död vill hylla och sörja den störste MFF-spelaren genom alla tider, men som inte kunde vara där, kan tryggt veta att avskedet på Malmö Stadion blev hur bra som helst.
Hyllningen skedde på rätt plats. Det var på Malmö Stadion han blev älskad.
Den blev dessutom effektfull.
En begravningsbil som extremt långsamt körde runt gav en möjlighet till eftertanke. Samma sak med de två stoppen; hörnflaggan med den ensamma bollen och ställningen med kransen och tröjan framför spelargången.
När man lade in kransen i bilen bakom kistan och symboliskt lät tröjan ligga kvar fick jag svårt att hålla tårarna borta. Det skäms jag inte ett dugg för att erkänna.
Många kanske också missade att det faktiskt var Bosses riktiga tröja som låg där! Inte någon replica eller allmän tröja från den tiden utan en tröja som han faktiskt spelade i när han återvände från Tyskland. Det är oerhört svårt att få tag på tröjor från den tiden, de flesta har kastats eller försvunnit. Därför fanns det en unik koppling.
Den tysta minuten var tystare än tyst, talen föredömligt korta och känslofyllda och musiken vald med fingertoppskänsla.
Den tidens slagdänga MFF i blått och vitt som uppvärmning, Hymnen som intåg och Ingen himmel e så blå som min när bilen med kistan körde ut ur Stadion och försvann i fjärran. Blandningen av vemod, glädje och stolthet som musiken och texten till Ingen himmel skänker har sällan passat så bra som den gjorde just då.
MFF har blivit bra på det där med ceremonier.
Men den här gången krävdes det något alldeles extra.
Jag stannade kvar lång tid efter kistan körts bort och pratade med många som stått uppe på läktaren – det var för kallt för att sitta – eller besökt det lilla minnesbordet. Alla tyckte att det varit en bra ceremoni som gett dem något att minnas, oavsett om de själva var gamla nog att ha egna erfarenheter av att ha sett den störste spela eller inte. Kärleken till föreningen förenar MFF-supportrar över alla gränser, men det gör faktiskt även insikten att Bosse Larsson var, är och alltid kommer att förbli spelare nummer ett. Såg också en VfB Stuttgart-halsduk i vimlet.
Nu återstår bara den permanenta hyllningen.
Och det är inte så bara!
