Oskar Månsson: Om man överlever ett sådant år kan man överleva allt

Det var den sjunde mars. Kväll.

Jag satte mig i soffan. Hällde upp en öl. Sa till min fru att vi äntligen hade hittat rätt. Nu visste vi vilken riktningen var. Skulle vi följa den skulle allt bli bra.

”Jag tror fanimej att vi är framme nu”

Ungefär så sa jag. Vi kan låtsas att det var ordagrant. Hur som helst: det var en otrolig känsla.

Två år tidigare hade Mårthen Bergman och jag startat Fotboll Sthlm och vi hade inte slappnat av en endaste dag. Att vi hade oddsen mot oss visste vi naturligtvis. De som vi snackade med i branschen avrådde oss mest från att starta projektet, men vi trodde på vår idé med nischad fotbollsjournalistik. Bara vi jobbade tillräckligt mycket så.

Responsen var stor redan från start. De flesta verkade instinktivt förstå vad vi ville. Att vi ville vara trovärdiga att vara tråkiga. Aktuella utan att clickbaita. Nyhetsdrivna utan att sitta i knät på agenterna. Djupgående utan att vara pretentiösa.

Ibland lyckades vi med allt det där. Ibland inte. Hur som helst slöt ni läsare upp på ett otroligt sätt. Ni var många och ni var aktiva. Med tiden hakade även vissa sponsorer på och under 2019 började olika investerare höra av sig. Till sist hittade vi rätt med två framgångsrika företagare med kärlek till sporten.

Till 2020 hade vi fått med oss ett nytt gäng. Fotboll Sthlm anställde. Ludwig Persson kom från Fotbollskanalen, Daniel Sjöberg gjorde comeback som fotbollskrönikör. Jacob Ruderstam bytte praktik mot ”riktigt” jobb.

I samma veva såg Fotboll Skåne dagens ljus. MFF-experterna Ole Törner och Jonas Hansson anslöt från Skånesport respektive Fotbollskanalen. Simon Pålsson kom från Aftonbladet för att följa HIF. Den unike Lennart ”Uefaranken” Hedstigen rekryterade vi också.

Det var kickoff och klackarna i taket. Sajterna gick starkt. Våra nya reportrar öste på med härlig långläsning. Responsen var översvallande. Vi lanserade plus och det tickade på med prenumeranter. Annonser såldes. Vi åkte på träningsläger till Sydafrika, Spanien, Portugal och Cypern. I början av mars hade vi en konferens i Malmö där vi utvärderade den första tiden för att sätta planen för resten av året.

Så det var därför jag unnade mig en segeröl, eller vad det nu var, i soffan den sjunde mars. Vi hade ju KOLL PÅ GREJERNA. NU JÄVLAR!

Fyra dagar senare var det pandemi. På eftermiddagen den 11 mars ringde eller mejlade samtliga annonsörer utom en och ville avbryta samarbetet eller förhandlingarna. Några veckor hörde den sista av sig och ville sluta betala om tio dagar trots att det återstod åtta månader av affären.

Serien sköts upp med två och en halv månad. Vårt fundament i vardagen, det vill säga närvaro på träningar, försvann nästan helt. När serien startade var det likadant: i Stockholm har vi gått på runt tio träningar istället för det tiofaldiga. Dessutom var konkurrensen plötsligt stenhård. Alla medier var fast på hemmaplan och kunde endast ägna sig åt det som var närmast och faktiskt pågick. Den knappa tillgången och den långa kölistan gjorde det svårt att sticka ut.

Supporterperspektiven som vi gillar så mycket var borta. Ibland ringde vi till supporterföreträdare närmast desperat för att höra om något var på gång, men det var det förstås inte. Själv var jag, bisarrt nog, inte på plats en endaste gång under säsongen. Vanligtvis delar jag min tid mellan Norge och Sverige, men nu satt jag fast vid en fjord.

Resultaten? Malmö FF levde upp till förväntningarna med en fin säsong även om Behrang Safari halkade bort en cuptitel. Helsingborgs IF:s nya satsning slutade i ett fiasko. AIK, Djurgården och Hammarby lyckades tillsammans tappa otroliga 65 poäng jämfört med i fjol. Samtliga lag, inklusive MFF, missade Europagruppspelen.

Jag ska understryka att våra reportrar gjorde ett stort jobb med tanke på förutsättningarna, men det är klart att det inte gick som vi hoppades. Det enda som levde upp till förväntningarna var lästiden: vi hade en snittlästid på sju, åtta eller nio minuter på ganska många texter. För er som inte är i branschen: det är exceptionellt.

Trafiken var däremot lägre än vi hade förväntat oss. Kurvan dök snabbt efter den 11 mars och hämtade sig aldrig. Många sa upp sina prenumerationer under våren och även om det rullade på under sommaren och hösten med tanke på omständigheterna ligger vi efter vår prognos.

Är det här ett lämpligt inlägg på julafton?

Ja, jag faktiskt tycker det. För nu kommer den här texten svänga en gång till.

Vi har nämligen bestämt oss för att kämpa på. Eventuellt gör vi om vårt koncept en smula – vi vet att vi måste vässa till oss för att lyckas – men grunden kommer att bestå: tät bevakning av våra klubbar med ett engagemang som smittar av sig.

Att ge upp är inget alternativ.

När jag häromåret skrev ett reportage om AIK:s katastrofala men smått kultförklarade säsong 2010 för den här sajten intervjuade jag Kenny Pavey. När jag frågade om vilka lärdomar som klubben dragit under året – där man efter mycket om och men trots allt behöll sin allsvenska plats – funderade Kenny en bra stund. Sedan började han prata om en trygghetskänsla som AIK hade nytta av i flera år framöver.
– Jag tror att alla i klubben kände samma sak, sa Pavey.
– Det handlar om vetskapen om vad man klarar av. För om man om överlever en sådan säsong så vet man att man kan överleva allt.

Det får bli orden som vi avslutar det här förfärliga året med. Det KÄNNS sannerligen inte så, men med tiden tror jag att vi på Fotboll Sthlm och Fotboll Skåne kommer att se tillbaka på 2020 på ett liknande sätt. Med hjälp från er läsare är jag övertygad om att det här kommer att gå bra till sist.

God jul och inte minst: tack för allt stöd under året!
Det har varit ovärderligt.