Ole Törner: När den största går bort måste det märkas – mer än någonsin
Efter karriären ville han leva ett slags Garbo-liv, i skymundan utanför allt det offentliga. Synas och märkas så lite som möjligt.
Därför är jag långt ifrån säker på att han varit bekväm med alla hyllningar och den massiva uppmärksamhet som nu strömmar över honom.
Men sorry Bosse.
Det måste vi strunta i.
När den störste av dem alla går bort måste det märkas. Mer än någonsin.
För Bosse Larsson var den störste och kommer alltid att vara det.
Han blev en legendar redan under sin aktiva tid och sedan har allt bara växt. Vi som var med på läktaren och såg honom vet av egen erfarenhet och jag älskar att alla MFF:are som inte ens var födda då helt enkelt accepterat hans storhet och också hyllar honom som den ikon han är.
Han är en förenande faktor i MFF. Ung, gammal, man, kvinna – var du än kommer ifrån så vet du:
Bosse Larsson ska minnas och hyllas för evigt.
Egentligen kunde han aldrig själv förklara varför han var så bra.
Jag tror heller inte att han var intresserad av att ens försöka.
Givetvis var det en kombination av olika faktorer, som till exempel hans enorma vilja att vinna – det fanns inga mellanmatcher – hans senigt muskulösa fotbollskropp och hans oräddhet (det fanns inte en situation han tvekade att gå in i). Men det som jag tror mest definierade honom var två andra saker:
1) Den medfödda närmast automatiserade fotbollsförståelsen. Utan att kunna förklara varför han gjorde rätt blev det ändå rätt. Hela tiden. Överallt. Det är här man ska koppla mångsidigheten. Det vill säga den egenskap som alla – inklusive jag – alltid plockar fram. Han var i grunden en ohyggligt bra mittfältare, vann den allsvenska skytteligan tre gånger som anfallare och när det behövdes spelade han mittback och var bäst där också.
Vilken tränare som helst kunde fråga sig “var behövs Bosse och vad ska han utföra i den positionen?” Och så gick han in och löste uppgiften. Jag är inte ens säker på att han alltid fullt ut lyssnade på eller förstod instruktionerna. Han visste ändå.
2) Det oerhörda rycket. Bosse var enormt kvick de första meterna. I tanken och i utförandet. Därför kunde han skaffa sig ett övertag direkt, i speluppbyggnaden på mittfältet och i jakten på mål i anfallet. I straffområdet var han livsfarlig för motståndarna eftersom han oftast antingen kom förbi eller blev fälld av en stackars försvarare som inte hann med.
Bosse Larsson älskade dessutom MFF och Malmö.
Han kunde blivit Kaiser i Bundesligan, men valde att flytta hem i förtid och tacka nej till de stora buden från Stuttgart. Hans hemlängtan var för stor.
1969 pekade den västtyske förbundskaptenen Helmut Schön ut Bundesligas två bästa spelare: Franz Beckenbauer och Bosse Larsson. Så man kan förstå Stuttgart när klubben erbjöd honom de största pengarna den någonsin gjort till en spelare för att förmå honom att stanna.
Det bet inte på Bosse.
Han ville hem och MFF som lidit svårt när Bosse och radarpartnern Lasse Granström lämnat kunde bara tacka och ta emot.
Den stora frågan är nu:
Vad kommer Malmö FF göra för att hylla den störste?
Permanent!
Inte bara i stunden utan så att det märks om fem, tio och 50 år?
För som jag skrev redan i inledningen: När den störste går bort måste det märkas. Mer än någonsin.
