Bosse Larsson – MFF-ikonen som klev ut ur rampljuset och försvann

Det vimlade av landslagsmän i Malmö FF under 1960- och 70-talet. 
Ingen var nära att vara lika bra som Bosse Larsson – den tjurige vinnarskallen som alltid gick sin egen väg.
I dag kom dessvärre beskedet att han har gått bort i en ålder av 79 år.
Fotboll Skåne väljer att återpublicera den tidigare långartikeln om spelaren och människan Bosse Larsson.

För cirka 30 år sedan arrangerande tidningen Arbetet en omröstning om tidernas bästa MFF-elva. Tävlingen blev en succé och förslagen strömmade in. Parallellt fungerade upplägget även som en röst på tidernas bäste spelare, det var ju bara att räkna hur många gånger de olika spelarna fanns med.

Det senare visade sig mycket snabbt vara fullständigt onödigt. Rösterna vällde som sagt in. Jag jobbade på Arbetet då och var med om att sammanställa resultatet. Från dag ett fattade vi att enigheten om bäste spelaren var total.

Vi hade ju anat att Bosse Larsson skulle vara svår att slå och närmast predestinerad till att vinna stort. Men i vår enfald trodde vi att läsarna skulle visa i alla fall ett uns mångfald och att många inte skulle ha koll. Konkurrensen var dessutom hård. Veteranerna pratade alltid om Kjell Roséns storhet, samtida med Bosse fanns det giganter som Janne Möller, Krister Kristensson, Roy Andersson och många fler och 80-talets stora med spelare som mittfältsmotorn Jonas Thern hade också hunnit visa upp sig.

Nästan 5 000 röstade. Bo Larsson var med på samtliga kuponger – det här var före den digitala eran – utom ett tiotal! Jag är övertygad om att alla Sveriges tidningar skulle kunna ordna en omröstning om alla landets lag utan att hamna ens i närheten av ett sådant resultat. Tiden före Zlatan Ibrahimovic och Markus Rosenberg var Bo Larssons status i Malmö FF fullständigt unik. På många sätt är den det även idag.

Karriären i MFF avslutades i princip – han gjorde en kort comeback och spelade fem matcher under hösten – i hemmamatchen mot Wisla Krakow 1979 på vägen fram till Europacupfinalen mot Nottingham. I kvartsfinalen hämtade MFF upp ett underläge på 1-2 med en legendarisk svängning till 4-1 på ett vinterpinat Malmö Stadion, men redan i den 32:a minuten tvingades Bo Larsson lämna planen med svåra smärtor i knäet. Korsbandet var av och han fick inte vara med på resten av resan. Därför har de som sett honom spela i MFF och minns det i stort sett samtliga hunnit fylla 50. Majoriteten av MFF:s supportrar är yngre än så – många är födda långt efter Bosse slutade – men på något sätt accepterar alla den äldre generationens ikonisering av “Kaiser Bo”. Han var bra, bättre, bäst.

På 2010-talet har Markus Rosenberg klivit fram och utmanat. Objektivt sett är dessutom Zlatan Ibrahimovics karriär och prestationer större. Men redan före det att Zlatan nyligen valde att svika MFF:arna som alltid försvarat honom och höjt honom till skyarna insåg nog de flesta att prestationerna som gör honom till den störste svenske spelaren genom tiderna skett i andra lag än MFF. Det som fanns kvar var stoltheten i MFF och Malmö över att ha fostrat honom. Nu är den sårad på ett sätt som förmodligen aldrig går att reparera.

Markus Rosenberg är mer älskad än någonsin och har efter återkomsten blivit den för MFF mest betydelsefulle spelaren genom tiderna. På senare år är han självklart den bäste.

Men det rubbar inte Bo Larssons legendarstatus. Jag är övertygad om att nästan alla som såg honom spela skulle sätta honom som MFF:s störste genom tiderna. Om man frågar han lagkompisar råder det i alla fall inga tvivel. MFF hade massor av landslagsmän under 60- och 70-talet – spelare som dessutom hade den medfödda Malmöitiska kaxigheten – men ingen var lika bra som Bosse. Han spelade i en egen division.

Mångsidigheten är den kanske avgörande faktorn. Bo Larsson vann den allsvenska skytteligan tre gånger och var fenomenal som anfallare, men i landslaget och i väldigt många matcher i MFF var han briljant som mittfältare. Som proffs i Stuttgart övertygade han både som mittfältare och släpande anfallare. I juniorlaget spelade han ibland ytterback och när det behövdes i A-laget gick han in som mittback och var givetvis bra där också. Slutet på den internationella MFF-karriären blev därför helt logisk. I Europacupmatcherna mot Monaco 1978 spelade han innermittfältare hemma och anfallare borta och gjorde förarbetet till 1-0-målet som förde MFF vidare. Mot Dynamo Kiev var han mittback borta när MFF höll tätt och spelade 0-0 och anfallare hemma när MFF vann. I de bägge mötena mot Wisla Krakow var han åter mittback. Han var själv övertygad om att det var på mitten han var allra bäst, men gjorde alltid det som tränaren ville och gav alltid precis allt.
– Han hade ett enormt spelsinne och behövde egentligen inga instruktioner, säger MFF:s stormålvakt och Bosses lagkamrat från 70-talet, Janne Möller.
– Fast för min del var det bättre att han spelade forward än precis framför mig i försvaret. Inte för att han inte var bra där också utan för att vi hade så pass starka mittbackar som Krister Kristensson och Roy Andersson. Det var trots allt de två jag var mest samspelt med.

I VfB Stuttgart (där karriären pågick mellan 1966 och 1969) fick Bosse det kanske bästa betyget av alla när dåvarande västtyske förbundskaptenen Helmut Schön sa att det fanns två spelare som stått i särklass under Bosses sista säsong i Bundesliga: Bo Larsson och Franz Beckenbauer.

Då hade Bo bland annat varit en av planens bästa spelare när VfB Stuttgart besegrade Bayern München med 3-0 både borta och hemma. I hemmamatchen gjorde han även 2-0-målet inför nästan 75 000 åskådare. Staden Stuttgart utnämnde Bosse till årets idrottsman. Klubbens president sa till alla som vill höra att Bosse varit säsongens bäste spelare i klubben. Tränaren Gunter Baumann sammanfattade:
– Om jag spelar Larsson i anfallet fattas han till hundra procent på mittfältet och gör jag tvärtom blir det likadant i anfallet.

Klubben förberedde också ett bud som skulle göra Bo Larsson till VfB Stuttgarts bäst betalde spelare och i de lokala tidningarna kunde man läsa att Larsson borde bli tysk medborgare så att han kunde användas i landslaget. Vad gjorde 25-årige Bo Larsson då? Han åkte hem till Malmö.
– Han var väl en “himmamänniska” eller vad fan man ska säga, konstaterar den förre MFF-lagkompisen Roland Löwegren och fortsätter:
– Om jag kommer ihåg rätt hade han till och med ett erbjudande om att flytta hem till Malmö och bara åka ner till Tyskland och träna något pass i veckan och spela matcherna. Men dottern Carina skulle börja skolan och det var ett familjebeslut. Bo och hans Anita bestämde gemensamt att det var dags.

Typiskt Bo Larsson, menar Janne Möller.
– Det fanns en extrem bestämdhet hos Bosse. Han var aldrig otrevlig eller påstridig och absolut inte någon diva, men allt blev alltid som han ville ha det. Om han bestämt sig gick det inte att påverka honom.

Bo Larsson gick en egen väg genom livet. Han blev svenska fotbollens svar på filmvärldens gåta Greta Garbo. Han bodde länge i en lägenhet i Malmö, där all kontakt med omvärlden skedde på hans villkor. Han var aldrig otrevlig, men han slöt sig. Någon enstaka gång kunde han ställa upp på intervjuer. Korta sådana, nästan alltid om andra ämnen än hans karriär och känslor – som till exempel om Markus Rosenbergs fantastiska säsong – men absolut inte uttömmande och långvarigt. Offentliga framträdanden, galor, invigningar och besök på matcher gick totalt bort.

När nya Stadion – då Swedbank stadion – invigdes arrangerade Malmö FF en spektakulär show där höjdpunkten var en stafett där matchbollen med start från nästan 100-årige Andreas Nilsson på VIP-läktaren led för led fördes vidare till Bo Larsson som under öronbedövande jubel lade den första avsparken.

Efter det besökte han aldrig Stadion och tackade ständigt nej till alla förfrågningar om att medverka, oavsett om det rörde sig om 100-årsjubileum eller att fira att MFF nått två stjärnor på bröstet. Och det krävdes ett stort jobb för att få honom att vara med på invigningen 2009.
– Tore Cervin (före detta lagkompis) har alltid haft bra kontakt med honom. Tore och Bosses dotter Carina lade under lång tid ner ett gigantiskt arbete på att få dit honom med taxi alldeles före, taxi hem och så vidare, berättar MFF:s dåvarande VD Pelle Svensson.
– Utan Tore hade det varit totalt omöjligt även om Tore vill ligga lågt med det. Det var nära att det inte hade lyckats alls.

När det gäller vad som hände efter avsparken finns det skilda versioner.
– Bosse stannade och såg matchen, säger Pelle Svensson,
– Nej, han tog taxin hem innan det var slut, säger Roland Löwegren.

81-årige Roland Löwegren har en speciell ställning när det gäller att tolka Bo Larsson. Roland var kompis med Bosse och familjerna umgicks tätt. De åkte även på åtskilliga semestrar tillsammans.
– Jag hade bil tidigt, långt före många andra och det blev så att Bo och Anita plus jag och min tjej gemensamt åkte iväg i den. Vi bilade bland annat till Norrland och på en av resorna, till västkusten och inåt landet förlovade sig Bosse och Anita. Om jag minns rätt var det i ett tält i Mariestad, säger Roland Löwegren.

Inför den här artikeln har jag pratat med många av Bo Larssons lagkamrater som säger att man redan under den aktiva karriären kunde ana den där slutenheten. Mest synligt i att han oftast höll en väldigt låg profil.
– Han stod aldrig i första ledet och var som sagt mycket bestämd. Det var hans villkor som gällde, säger Janne Möller.

Roland Löwegren, som hade en ganska regelbunden kontakt med Bosse, håller inte riktigt med.
– Det tillbakadragna har kommit efterhand. Visst var han en envis jäkla vinnarskalle, men det var vi allihop. Annars blir man aldrig bra och det var så vi fostrades i den här föreningen.
– Medan Anita levde fortsatte vi dessutom att umgås familjevis och en dag i veckan spelade jag, Tore Cervin, Bosse och ytterligare en kompis tennis. Sedan ville han hålla sig hemma och inte vara med på några aktiviteter. Jag brukade gå och spela biljard och frågade om han ville hänga på, men det är nej tack. Fast vi brukade ringa varandra varannan vecka och prata. Korta samtal blev det, men ändå.

Roland Löwegren började samtidigt i MFF som Bo Larsson och Lasse Granström – som också blev en stor MFF:are med över 200 matcher i himmelsblått. Rekryteringen skedde då oftast genom skolorna och Bosse upptäcktes i laget från Kirsebergs realskola.
– Det gick inte att missa Bosse och Lasse. Bosse hade en enorm fysik och ett oerhört starkt jävlaranamma. Sedan vann vi junior-SM tillsammans och han fick en fantastisk karriär. Min egen förstördes av knäskador jag fick 1967 och 1969. Men det kommer alltid att vara ett härligt minne att ha spelat tillsammans med honom, säger Roland Löwegren, som trots skadorna kom upp i jämnt 100 A-lagsmatcher i MFF.

Med dagens regler hade han även haft två SM-guld. Både 1965 och 1967 spelade han för få matcher för att få guldmedaljer. Nu hade han fått det.

Kompisen Bosse Larsson bjöd dessutom ner Löwegrens familj till Tyskland.
– Två gånger. Först en där han och Anita fortfarande bodde på hotell och sedan när de kommit till ro. De hade det bra därnere, det var definitivt inte därför de åkte hem, säger Roland Löwegren och minns att den där resan där Bosse förlovade sig med Anita inte var helt uppskattad i MFF.
– När vi kom hem fick vi en jäkla utskällning av ordföranden Eric Persson. Han tyckte att vi varit borta för länge. Det var mitt i sommaren och inga matcher, fast han tyckte att vi borde stannat hemma och tränat.

En intressant sak är att Bosse Larsson inte beskrivs som en träningsprodukt av sina lagkompisar. Spelsinnet var medfött och inställningen var hans bästa vän.
– Alla matcher, oavsett om det var tävlings- eller träningsmatcher, gav Bosse 100 procent. Det fanns inget annat läge. På träningarna var han sällan den som tog i mest, konstaterar Janne Möller.
– Hans fysik bara fanns där, från början, fyller Roland Löwegren på.

Det kan en av Malmös journalistveteraner, Sydsvenskans Håkan Malmström intyga. Han var skolkamrat med Bosse på Kirsebergsskolan, eller Cherry Hill University som Håkan föredrar att kalla den.
– Oavsett om vi delade upp eller spelade mer organiserat var det samma sak. Laget Bosse spelade i blev överlägset. Bosse spelade i det ena laget, som vann med 5-0. Bytte han lag vann det han bytt till med 5-0.

Ska man vara riktigt noga går det faktiskt att problematisera beskrivningen av Bosse Larsson som Kirsebergare och Backabo. Föräldrarna Asta och Nils Larsson bodde på Rosendalsvägen när Bosse föddes och där växte han upp, men den ligger på fel sida Lundavägen närmast motorvägen. Egentligen börjar Kirseberg på den andra sidan Lundavägen. Värnhem är heller inte helt rätt eftersom Värnhem startar ungefär där Entré nu ligger. Bosse Larsson är alltså född nånstans mellan Kirseberg och Värnhem. Saaris kallades området förr, men i princip alla Backabor är okej med att kalla även det för Kirseberg.

Beskrivningen Malmöit och arbetargrabb passar dock perfekt. Pappa Nils jobbade på Kockums och mamma Asta i en charkuteriaffär och karriären satte fart när han upptäcktes i skolturneringen på Ribbans grusplaner.

En av de tre allsvenska skytteligasegrarna vann han för övrigt som mittfältare. Men Bo Larsson passar som sagt inte in i några mallar. Han gick sin egen väg. Och nog säger det någonting om Malmö som stad att han nästan alltid också fick vara det.

Vi hade tänkt komplettera den här artikeln med ett långt snack med Bosse, men upptäckte snabbt att det var en fåfäng idé. Vi hade sökt honom, både direkt och via kontakter. Men budskapet är rätt klart. Några långa utläggningar om hans karriär och olika beslut i livet – som motiven bakom att dra sig tillbaka och sluta sig – vill han inte vara med på.