När det är som tuffast tänker Anton Tinnerholm på hur kul det var att spela
Vissa dagar har Anton Tinnerholm undrat om det är värt priset att fortsätta kämpa för att övervinna sina ljumskbesvär. Han har heller inte satt upp en tidsplan eller några mål för när han ska kunna göra comeback på fotbollsplanen. Men det som driver honom att tugga på i rehab-processen är minnet av hur kul det var när han var med och spelade.
– När jag var tillbaka i somras tänkte jag bara på hur jäkla roligt det var att spela igen. Och jag spelade ju ändå hela försäsongen och början på förra året med Henke (Rydström) och jag vet hur roligt det är att spela med honom som tränare. Det spelet kan dessutom passa mig väldigt mycket och det blir en drivkraft i sig. Att jag tror att jag kan utvecklas och ta nästa steg.
– Fotbollen är jäkligt rolig, även på träningarna och vi har en skön och tät grupp också. Jag vet inte om vi nånsin haft en sådan sammanhållning som vi har idag. Redan i våras kände jag också att när jag väl spelade gick det bra. Rent kvalitetsmässigt är jag inte orolig. Mycket är Henkes förtjänst och det hjälper ju och jag vill verkligen pusha mig själv att komma tillbaka.
– Men just nu är jag ju långt ifrån att vara där. Min målsättning nu är bara att spela fotboll igen. Sedan när det sker får vi se då. Det har varit lite för mycket bakslag och det blir tufft mentalt när det inte blir som man tänkt sig. Bättre att bara tänka att det blir något på sikt.
Någonstans känner ändå Anton att det går på rätt håll. Lååååångsamt, men framåt.
– Det har varit lite upp och ner och en prövande tid, men nu börjar det faktiskt kännas bra igen så om det inte vore för min historik skulle jag vara jäkligt positiv. Jag ska ut på plan och börja springa igen nästa vecka, eller nästa igen, är tanken och jag har byggt upp en tålighet igen i ljumsken. Det är ett ljumskfäste som är skadat. Sedan gäller det att bygga upp musklerna runt omkring för att få en tålighet framförallt i passningarna när den muskeln blir isolerad. Det är den jag hade problem med.
– Jag har fått jobba med allt runtomkring och det har inte varit roligt, men jag är starkare idag än för ett halvår sedan. Fast det är svårt att koppla bort allt som hänt.
Fysiskt har det varit jobbigt. När lagkompisarna tränat fotboll har Anton varit på plats, men fått hålla sig i gymmet. Där han har ibland varit även när de övriga varit lediga och stundtals tränat hårdare än de andra. Fast det svåraste har nog ändå varit det mentala och han betonar hur mycket stöttning han fått. Trots det och sejourer hos MFF:s idrottspsykolog Sverker Fryklund har det funnits dagar då han varit på väg att ge upp och tvivlat.
– Jag kan bara göra det jag kan göra och köra på. Sedan kommer tankar att komma, som att det inte kommer att gå. De har väl dykt upp när jag fått bakslag. Då får det gå ett par dagar och så kör man igen. Just då är det svårt att koppla bort tankarna och jag är inte så dum att kan lura mig själv. Jag har pratat mycket med psykologen om att tankarna får vara där ibland och så får man köra på med det man kan påverka. Göra alla övningar och går det så går det.
Guldfirandet blev också en extra boost. Anton Tinnerholm hann faktiskt spela tre matcher i Allsvenskan och är därmed en av de som får medalj och kan känna sig delaktig i prestationen.
Men i en jämförelse med tidigare guldår känner han sig – av förklarliga skäl – betydligt mindre delaktig.
– När vi firar guld får man en påminnelse om vad det är man tränar för. Därför var det gott att kunna njuta lite med laget.
– Sedan är det inte som när jag spelade mest av alla. Jag skulle ljuga om jag sa att det är samma känsla. Men man tar ändå ett guld och det är något väldigt få får göra under sina karriärer. Därför har jag kommit fram till att jag ska inte gå och tänka att jag inte varit så delaktig och inte ska fira utan verkligen ta chansen att njuta. Och vinna SM-guld är det största man kan göra i Sverige. Jag ska tänka mer på det.
Foto: Bildbyrån
