Månsson: Är en Europaskatt ”lösningen” på den ojämna fördelningen?

Rika Malmö FF blir rikare.

Avståndet till de andra ökar för varje säsong, och inget tyder på att trenden kommer vika, vilket föranleder ett par frågor:

Bör man göra som i Nederländerna och införa ett slags Europaavgift för att parera den inneboende skevheten i systemet?

Eller är det upp till Malmö FF:s konkurrenter att jobba smartare då alla trots allt tävlar på samma villkor?

Först lite siffror:

– Redan idag har Malmö FF 97 procents chans att ta en topp tre-placering i Allsvenskan sett till utgiftsnivåerna.

– MFF har snudd på 90 procents chans att slå ut Ludogorets och nå Champions League.

– Ett CL-gruppspel innebär sannolikt mellan 200 och 250 miljoner kronor till klubbkassan.

– Om MFF tappar sin 2-0-ledning i Bulgarien får de förmodligen nöja sig med, i runda slängar, 70 till 110 miljoner som EL ger.

– Om man räknar in en Anel Ahmedhodzic-försäljning talar det mesta för att MFF kommer vara dubbelt så rika som AIK, Djurgården, Hammarby, IFK Göteborg och IFK Norrköping tillsammans.

Vad detta innebär?

Som ekonomiexperten Anders Norlen uttryckte det: den allsvenska tävlingsbalansen riskerar att förstöras.

Eller mer vardagligt uttryck: ligan riskerar att bli för ojämn.

Eller mer vardagligt uttryckt, ur MFF-perspektivet: vi har chansen att dra ifrån resten på ett sätt som Allsvenskan aldrig har sett maken till.

Detta är knappast en ny spaning, men den förtjänar att aktualiseras på nytt när Malmö FF slår ut Rangers och Ludogorets hänger på repet i playoff, samtidigt som Häcken får stryk mot Aberdeen med 1-5, Elfsborg mot Feyenoord med 0-5 och Hammarby med 1-3 mot Basel (även om det ska sägas att Bajen gjorde en tapper match och trots allt har en liten chans kvar) i Europa Conference League-kvalet, det vill säga den internationella c-nivån.

När jag har luftat de här tankarna tidigare har jag mötts av en del mothugg från supportrar och företrädare för MFF:s närmaste konkurrenter. Vi kan visst slå MFF, har det hetat, och naturligtvis är det så. AIK vann Allsvenskan 2018 och Djurgården 2019 och i enskilda matcher kan MFF till och med bli utspelade. I år är det fortsatt jämnt och ovisst i toppen.

Men man kan också vända på perspektivet. MFF har vunnit tre av de senaste serierna med bekväm marginal. 2018 gick AIK all in efter sin Alexander Isak-försäljning samtidigt som det Magnus Pehrsson-ledda MFF kraschade under våren (efter elva omgångar stod MFF på tolv poäng). 2019 vann Djurgården, men MFF var en poäng efter med bättre målskillnad efter att ha bommat sex raka straffar.

Under samma period har MFF inte bara kvalat in till Europa League, de har tagit sig förbi två gruppspel innan Chelsea och Wolfsburg stått i vägen, och nu talar alltså det mesta för att det blir ett nytt Champions League-gruppspel.

Det här är det större perspektivet, och det större perspektivet talar för att att avståndet inte bara kommer att öka, utan öka rejält varje år, såvida inte Malmö FF gör ett antal grova felsatsningar på rad (jag har ärligt talat svårt att se vad det skulle kunna vara) eller blir allmänt tjocka och lata. Eftersom Malmö FF har byggt upp en stark ranking i Europa kommer de förmodligen ha stora chanser på gruppspel varje år framöver. I år räckte det exempelvis med att slå Riga och HJK för att säkra en plats i Europa Conference League.

Och därmed är vi framme vid knäckfrågan.

Bör man aktivt jämna ut förutsättningarna?

Jag antar att MFF:arna som läser detta redan har högt blodtryck, men frågan är inte så konstig som den kanske framstår. I Eredivisie har man redan ett system med ett slags Europaskatt – och i Sveriges finns en liten fallskärm för kvallagen som missar gruppspel. I Nederländerna enades ligaföreningen om att lagen som når europeiska gruppspel får betala fem procent av prispengarna till resten av ligan, och knappt fyra procent av prispengarna som man får från gruppspelet och framåt. Där har det främst varit Ajax och PSV som bidragit till de övriga genom sina framgångar. 2018/19 gick Ajax som ni kanske minns till CL-semifinal där de på ett osannolikt sätt förlorade mot Tottenham.

Fördelen med att införa ett sådant system är att det kan gagna ligan i stort, och i bästa fall vår europeiska ranking, även om det inte handlar om några pengar som förändrar verkligheten över en natt. Det finns också en inbyggd skevhet i systemet då man i princip inte tjänar någonting på att vinna Allsvenskan, medan en Champions League-plats ger galna pengar ur ett svensk perspektiv.

(Malmö FF skulle kunna betala Djurgårdens samlade löner i tre säsonger med enbart årets prispengar om man når Champions League.)

En skevhet i systemet som sagt, en stor sådan. Samtidigt är det svårt att tala om orättvisor. Proportionerna sätts ur spel för den som trär igenom nålsögat, men det är sådant systemet och tävlingens förutsättningar ser ut. Alla konkurrerar på samma villkor och Malmö FF har byggt sin framgång på egen hand under ett antal år. Inte ens i rankingpoäng har de fått någon assistans att tala om från sina ligakollegor. Att Malmö FF då skulle dela med sig av sin framgång, även om det bara handlar om några få procent, strider på sätt och vis mot tävlingens natur.

Jag tänkte inte presentera någon ”lösning” i den här texten på problematiken – om man nu anser att det är en sådan – men jag tänker skicka med en uppmaning till Malmö FF:s konkurrenter. Som Anders Norlen konstaterade i sin text: de andra klubbarna kommer aldrig kunna konkurrera med Malmö FF genom att köpa meriterade nyförvärv. Aldrig.

Det enda sättet är att hitta andra konkurrensfördelar och eftersom ekonomin styr finns det, i dagsläget ett vägvinnande sätt att arbeta: Att utbilda eller rekrytera fler unga spelare, att skriva längre kontrakt med talangerna istället för att ge chansartade korta avtal eller längre sådana till äldre breddspelare. Att det är en överlägsen strategi – förutsatt att man hushåller med resurserna, vågar att välja bort, scoutar noggrant på rätt marknader och rekryterar utifrån behov och inte efter vad man blir sugen på – har vi publicerat många texter om nu på Fotboll Sthlm och Fotboll Skåne.

Empiri finns det med andra ord gott om (vilket du kan läsa om här, här och här) för den som har öppna ögon och vågar ifrågasätta ingrodda arbetssätt.

Inte heller då kommer det att bli lätt att försöka hänga på Malmö FF, men det finns tydliga exempel på vad som kan hända om man satsar på en dylik strategi med viss uthållighet. Här har vi ett sådant fall som är svårt att förklara bort.

Så är de svenska lagen redo jobba långsiktigt och strategiskt på det viset framöver? Det ska sägas att vissa klubbar har haft en fin utveckling över tid till följd av ett affärsmässigt tänk på spelarmarknaden – Djurgården, Elfsborg och IFK Norrköping har ”överpresterat” på senare år av den anledningen – men generellt sett tycker jag att svenska klubbar är för dåliga på att anpassa sin verksamhet efter hur dagens fotbollsmarknad fungerar.

I sommar har det snarare varit business as usual. Klubbarna som har haft lite löneutrymme kvar har jagat nyförvärv in på deadline day i förhoppning om omedelbar effekt – och i bästa fall avancera någon placering i tabellen – oavsett hur truppen sedan tidigare sett ut. På samma gång har supportrarna jublat och kvällstidningarna delat ut höga betyg till klubbarna som värvat mycket och låga betyg till klubbarna som värvat lite när det i mina ögon ofta borde vara tvärtom, eftersom pressade löner nästan alltid kostar mer än det smakar i slutändan.

(Ett närbesläktat exempel: när Aftonbladet rankade Allsvenskans hundra bästa värvningar inför säsongen placerades Marek Hamsik, som bidrog till en vinst i serien, som nummer ett.)

Om jag ska summera mina tankegångar så röstar jag efter viss tvekan nej till en ”Europaskatt”. Diskussionen tycker jag att vi tar vidare, men i slutändan kommer det bli upp till Malmö FF:s utmanare att konkurrera.

Möjligheterna för att förändra sina förutsättningar radikalt på bara ett par-tre säsonger är stora för en (tål-)modig klubb, men med sommarens transferfönster i färskt minne – och klubbföreträdares allmänna reaktioner när jag torgför tankar som dessa – ser jag få tecken på några generella kursändringar.

Desto mer tyder istället på att MFF kommer bli rikare för varje säsong och ökar avståndet till de övriga, och att Allsvenskan fortsatt kommer skvalpa runt på fel sida om 20-strecket i Uefas ligaranking.

Synd, tycker jag, för vi borde kunna bättre än så.

Mer läsning på temat från Oskar Månsson: Alla vill vinna men få gör vad som krävs