Hejde brinner för staden – på planen och jobbet: “Följer med överallt”

Madeleine Hejde har varit med på MFF:s resa från första provträningen 2019 till idag.
För Fotboll Skåne minns hon tillbaka på färden genom seriesystemet och berättar om parallellerna mellan att arbeta på Malmö stad och samtidigt lira i stadens lag.
– Fotbollen har en stor roll i samhället, säger 29-åringen.

Min far han sa, att i Malmö stad

Spelar ett lag, som är så jävla bra

Färgen är blå, den är vacker som få

Kom här min påg, så kommer du förstå

Så går Madeleine Hejdes favorit bland fotbollssånger. Innan man lyckas ringa på ytterbackens porttelefon stjäls uppmärksamheten av olika klibbor. På lyktstolpen. Stuprännan. Dörren. Runt porttelefonen. Alla med tydliga MFF-motiv.

– Det följer med en överallt. Man fnissar alltid till när man ser det på någon stolpe. Jag älskar när det står ”Flabben”! Jag har den T-shirten också, berättar Madeleine Hejde efter att vi slagit oss ner i hennes vardagsrum nära Kronprinsen.

Det är dock ingen T-shirt hon bär på jobbet som HR-konsult på Malmö stad, med riktning mot grundskoleförvaltningen. Hennes jobb går ut på att stötta rektorer och chefer på stadens skolor i personalfrågor. Något hon ägnat sig åt i halvtannat år.

– Då cyklar man runt här i Malmö och kommer ut till skolorna. Det är många MFF:are i ledningsgrupperna som skämtsamt frågar när de ska få en MFF-tröja att hänga upp.

Arbetslivet på Malmö stad innehåller personer med full förståelse för att det ibland är stressigt att hinna till träningen efter jobbet. Fotboll är något det tas hänsyn till.

– Det är fint. De är väldigt stöttande med den biten.

Yrket innebär också att Hejde kommer i kontakt med många elever, inte bara skolornas ledningar. Det händer att barnen känner igen henne.

– Någon kan fråga om inte jag spelar fotboll. Vissa medarbetare också. Men Melina [Skarström] i laget jobbar på en av skolorna jag stöttar och hon skriver ibland autografer där. Någon gång har ledningsgruppen sagt att jag ska sitta med där också.

Samtalet glider sömlöst över till att handla om en fotboll som grundar sig i lokalsamhället och som handlar om att spela, kämpa, för den ort man bor på. När en fotbollsförening inte är isolerad från sin omgivning. Madeleine Hejde känner igen sig i den beskrivningen.

– Man blir väldigt glad när man är ute och ser att det spelas mycket fotboll på skolgårdarna. Det var ju det man själv gjorde i den åldern. Och fotbollen har givit en hur mycket som helst, säger hon.

Känns det extra speciellt att representera stadens lag, MFF, när man också är yrkesmässigt engagerad i själva staden?

– Ja, det tycker jag. Man får ju se så mycket av Malmö i jobbet. Jag cyklar från Höjaskolan till Nordvästra hamnen. Det är många delar av Malmö man ser, och överallt MFF-mössor och klistermärken.

Fotbollen kan också rent av vara till stor nytta i arbetet.

– Barnen är ju vår framtid och vi jobbar för varje elevs bästa skolgång. Det är huvudfokuset och ett tänk som gäller hela tiden. Där kan fotbollen hjälpa till som en jättestor del för att vissa ska få en trygghet. Ibland kan det vara bra att komma ifrån familjen, beroende på hur man har det hemma. Fotbollen är också en gemenskap där man tillsammans med andra får en tillhörighet, säger hon och fortsätter:

– Man lär sig också behandla andra med respekt. Fotbollen har en jätteviktig roll i samhället. Vi har redan “MFF i samhället”, vars arbete och samarbeten jag är väldigt stolt över. Men det kan alltid bli mer.

***

Kvar i dagens MFF sedan den första säsongen 2020 i Division 4 är Cornelia Lindgren, Rebecka Holm, Malin Gunnarsson, Melina Skarström, Elin Björklund, Lovisa Wifvesson, Beatrice Närhi, Saga Fredriksson – och så Madeleine Hejde.

– Från början är det träningarna vi fokuserat på. Det är där vi har fått ut tempot och spelet. Serierna har varit charmiga på sitt vis, men det är nu man börjar känna det på riktigt.

Hejde inledde karriären i moderklubben IF Lödde, innan hon gick till Borgeby FK och sedermera FC Bjerred. Därefter var hon en viktig spelare för det Dösjöbro IF som spelade i Division 1, varifrån hon lämnade för nystartade Malmö FF.

– Det var så annorlunda, det var så himla stort. Jag kommer ihåg första träningen med supportrarna, när vi skulle gå ut med herrarna. Det var helt magiskt och kändes som en dröm.

– Och att plötsligt ha en hel kommunikationsavdelning, det var helt annorlunda än vad man varit med om tidigare. Man började synas och lyftas som damlag i samhället.

Laget har genom varje division känt att det funnits ett stöd. Både från klubben och supportrarna som följt med hela vägen.

– Det var väldigt spännande i Division 4, för man kände alltid att lagen vi mötte gav hundra procent. Man har känt att de också tyckt det varit häftigt att gå in på Stadion och allt det stora som är bredvid. Man har stått i spelargången och sett motståndare: ”Jag har aldrig spelat på gamla Stadion, vad stort det här är”. De har skojat och pratat med en, minns Hejde.

– Det är lättsamma och glädjefyllda minnen för livet från Division 4. Det är fint att också delat det med motståndarna.

Så ni har inte känt er som stora stygga vargen som tränger sig förbi med enorma resurser, i motståndarnas ögon?

– Speciellt i de lägre divisionerna har det varit glädjefyllda matcher. Sedan blir det mer taggigt ju högre upp man kommer. Men det har vi inte märkt av så mycket.

Runt om matcherna i fyran pratade också laget mycket om hur de skulle uppträda. Respekt för motståndarna skulle visas genom att aldrig hålla igen på gasen, oavsett hur stor en ledning var.

Hon får frågan om det finns ett särskilt starkt band mellan de spelare som varit med hela vägen, från första början. Om det känns annorlunda att ha gjort säsonger också på lägre nivå med MFF.

– Vi har alltid varit bra på att undvika grupperingar. Från början har vi tagit in alla nya som anslutit. För varje år vi går upp kommer nya spelare. Så vi får börja om och bilda nya lag igen.

Finns där en rädsla att bli utbytt, att inte få vara med på hela resan? Tänker man på det?

– Det kommer alltid bytas spelare. Vi har som mål att gå upp till Allsvenskan, och då ska de bästa spelarna, som är bäst för laget, spela. Jag kommer ihåg någon kommentar om oss i början, ”det är inget purungt lag”, skrattar Hejde.

– Men nu är man inte det. Allting har sin tid och det är kul så länge man får vara med.

Vilka har störst chans att genomföra hela resan?

– Alla i laget är otroligt skickliga, det finns redan mycket erfarenhet och trygghet. Jag tänker att alla skulle kunna platsa i Allsvenskan, svarar hon diplomatiskt.

På herrsidan har en tydlig kultur satt sig bland spelare och supportrar. En image som kanske bäst sammanfattas av tidigare tränaren Jon Dahl Tomassons bevingade ord: Vi ska spela med ett leende på läpparna, bröstet fram, här kommer vi, vi är ”fucking Malmö”. Men just den attityden är inget som Hejde upplever att damlaget behöver leva upp till.

– Vi får samtidigt bestämma vad vi vill sända ut för signaler till yngre flickor som är på väg upp och har oss som förebilder. Vi har fått prata mycket om att fortsätta vara ödmjuka även i andra divisioner.

När hon tillsammans med tio andra spelare lämnade Dösjöbro för MFF, blev det uppmärksammat i flera medier. De himmelsblå ifrågasattes för att ha “stulit” en redan befintlig förenings A-lag. Det var något som Hejde delvis känner att det borde funnits mer förståelse för.

– Om jag ska vara ärlig är det tråkigt att det blev så mycket fokus på det. I stället för på glädjen. Vi bodde alla i Malmö och ville alla spela i MFF. Vi provtränade och blev bedömda utifrån det.  

– Man hade hoppats att det skulle vara fokus på det roliga i att MFF startade damlag, i stället för allt det som skrevs, säger hon och utvecklar:

– Vi fick ju pendla väldigt mycket samtidigt som alla jobbade hundra procent. Nu blev det nostalgi att cykla tillsammans till träningar och matcher. Det gjorde livspusslet mycket enklare. Vissa av oss kanske hade slutat helt med fotboll på grund av pendlingen. Och man har sett matcher här med familjen sedan man var liten. Det är verkligen stort att spela i MFF.

– Sedan hade vi lite satt Dösjöbro på kartan. Hela byn samlades när det var dags för match. Jag förstår att det finns en sorg för byn över att det blev som det blev.

Trots det självklara i hennes val att lämna för en större förening med ett etablerat herrlag i elitfotbollen, kan Hejde också se vemodet i att klassiska damföreningar inte har möjlighet att konkurrera med det. Samtidigt är det inte bara negativt.

– Det finns inte samma resurser i de små byalagen, som kan vara väldigt familjära. Men hårda värden som budgetar kan innebära att man inte kommer längre fotbollsmässigt. Det är synd, men oundvikligt [att de utkonkurreras]. 

– Det finns mycket positivt med den utvecklingen också, mycket blir bättre för spelarna. Man får mer uppmärksamhet, damfotbollen syns mer. Premiärträningar som de med MFF-supportrarna hade vi inte fått uppleva på annat sätt.

Foto: Bildbyrån