Hansson: Tre saker om Siby, inkluderat hans omtalade statistik

Tydligen har det blivit en grej med att Mahamé Sibys statistik är dålig.
Det vore fel att definiera det så.

För det första.

Mahamé Siby inledde säsongen 2021/2022 med att spela 20 minuter som mittback i en fyrbackslinje mot PSG. Hans nästa match var fem minuter som vänster vingback i en 3-5-2. När säsongen avslutades så var han släpande anfallare i kvalmatchen mot Sochaux, och där emellan kan jag hitta ytterligare nio olika roller som han har spelat i.

Han var en slags ”höger-central-mitt” i en 4-1-3-2. Han var både vänster- och högerytter i en 4-4-2. Och han hade spelat i (nästan) alla tänkbara kombinationer på centralt mittfält, oavsett om Paris FC spelade med två eller tre centrala mittfältare. Konstigt nog är det bara en roll där jag inte kan hitta att han har gjort minuter under det senaste året: som ensam defensiv mittfältare med två stycken framför sig. Det är den rollen som han nog kommer att ha under Milojevic om MFF spelar en 4-3-3.

(Men han har en historik av att spela defensiv mittfältare innan den säsongen, och uppskattningsvis 85% av tiden spenderade han i olika centrala mittfältsroller)

Att MFF håller dörren öppen för att att spela Siby i olika roller är förståeligt, för Siby ser man inte ut att behöva ha i samma position hela tiden vilket även Georgson påpekade när jag pratade med honom. Han ökar lagets flexibilitet, både i startformationen och under matchens gång.

För det andra.

Det här gör också att hans statistik för säsongen 2021/2022 inte är dominerande på några punkter. Han har hoppat runt i olika roller, och olika roller ger olika saker. En spelare som spelar högerytter kommer aldrig att ha liknande statistik som en av två defensiva mittfältare.

Och det började att twittras om att Siby har usel statistik, vilket är ett udda sätt att definiera honom på.

Kollar man på Paris FC:s målskillnad med och utan Siby så får man se att han var en av lagets viktigaste spelare. Under de drygt 2000 minuterna som han spelade så hade laget en målskillnad på +19. Under de drygt 1400 minuterna som han inte spelade så hade laget en målskillnad på 0.

Under det senaste året har han vunnit 64% av sina defensiva dueller. Jämför det med defensiv-experten Lewickis 62%, och då har Siby spelat i en fysiskt jobbigare liga.

Han snittar cirka åtta bollvinster per match, vilket är strax under Lewicki, Rakip, och Innocent, men han har också fler brytningar än Lewicki och Rakip, och han ger sällan bort frisparkar. Han vinner drygt varannan nickduell, vilket är en ganska bra siffra för en central mittfältare.

Hans passningsspel är statistiskt sett relativt likt Rakips. Hans bolldriv är statistiskt sett ganska likt Peñas. Han sätter nästan 40% av sina skott på mål, vilket är en hög siffra.

Visst finns det saker som inte är så bra. Han är statistiskt sett svag att sätta upp lagkamrater i bra lägen, han är ingen stor poängspelare, och det finns andra saker att förbättra, men säger man att det är en statistiskt dålig spelare så har man inte kollat tillräckligt noga.

För det tredje.

När jag jobbade med fransk fotboll i drygt fyra års tid så funderade jag ofta på varför svenska klubbar inte var mer inne på den marknaden. Klubbar i andradivisionen, Ligue 2, är fattigare än vad man tror. Paris FC slutade fyra i Ligue 2, men de hade inte en chans att matcha MFF rent ekonomiskt. MFF:s ekonomi är som ett riktigt bra lag i Ligue 2, eller ett riktigt dåligt lag i Ligue 1.

Jag ser ingen anledning till att MFF inte kan göra samma saker som Lorient, Caen, Brest, och klubbar i den storleken brukar göra: köpa spelare för 5-20 miljoner kronor, och sälja vidare några för 50-150 miljoner. Det är en fotbollsmiljö med oerhört många bra och välskolade fotbollsspelare, som ofta har bra fysik, och där klubbarnas ekonomi är för dålig sett till kvaliteten på spelarna. Man kan både hitta spelare som Siby, som inte har lyckats i Ligue 1 men som har haft ett bra lån bakom sig, och man kan även hitta lite yngre spelare i fattigare lag i Ligue 2.

Några exempel:

Brest köpte Perraud för 20 miljoner kronor från Nice efter att han hade haft ett bra lån till just Paris FC. Två år senare var han såld för 120 miljoner till Southampton. Baptiste Santamaria köptes av en Ligue 2-klubb till en annan för fem miljoner, och såldes sen för 100 miljoner. Brest köpte Romain Faivre för fyra miljoner och de sålde honom för 150 miljoner 18 månader senare. Angers köpte Toko Ekambi för 10 miljoner och två år senare kostade han 180 miljoner. På drygt tre år gick Marcus Thuram från en Ligue 2-spelare som såldes för sex miljoner kronor, till att starta i franska landslaget och vara värd flera hundra miljoner kronor.

Alla de spelarna hade inte varit intresserade av att flytta till MFF, men nästan alla var nog inom MFF:s ekonomiska ramar även med sina löner och det hade nog gått att övertala någon. Jag tror att Frankrike är den kvalitetsmässigt bästa marknaden som MFF kan ge sig in på.

Foto: Bildbyrån