Hansson: Den tysta, lilla revolutionen mot ett yngre Malmö FF
Malmö FF måste se till att det aldrig igen blir som det var i 18 månader.
En av Sveriges stoltaste talangföreningar ignorerade talangerna, både med de små och stora besluten.
Det börjar att gå tillbaka till normalläget.
Två matcher som symboliserar det som MFF var i 18 månader, men inte skulle vara:
Dels 3-0-överkörningen mot Trelleborgs FF sommaren 2018. Hugo Andersson gjorde mål i en fin debut. Samuel Adrian fick ett långt inhopp. Det var den klart yngsta elvan som Uwe Rösler använde under sin tid i MFF.
Efter det? Hugo Andersson fick bara spela ett par cupmatcher, långt senare. Adrian glömdes bort, trots en fin start någon månad tidigare. Även några ”äldre unga” fick det svårt. Carlos Strandberg blev skadad och då borträknad. Egzon Binaku fick några starter till, men var borträknad för 2019.
Det spelade ingen roll för de unga spelarna att de tog vara på de (få) chanserna som de fick.
Sedan har vi mot Ballymena United 2019. Tim Prica hoppade in när det var en halvtimme kvar i returen och 9-0-ledning. Laorent Shabani blev kvar på bänken. Amel Mujanic, en av U19-seriernas absolut bästa spelare, var inte ens registrerad.
Rösler ville skicka signaler med mycket av det han sa. Han skickade lika många signaler med sina laguttagningar.
Det där spreds sig i föreningen. U-spelare undrade varför de ens skulle stanna i MFF:s organisation. Skulle det ens vara lönt att ta ett lärlingskontrakt, när man såg hur exempelvis Shabanis situation var? Varför fanns ens U-verksamheten?
Om ni hade varit Tim Prica och ni visste att 2020 skulle likna 2019. Hade ni då förlängt kontraktet som går ut i vinter, eller letat efter något nytt?
Om ni hade varit Anel Ahmedhodzic i januari, och Rösler hade stannat kvar i MFF. Hade ni då tagit er tillbaka till MFF, eller stannat kvar i Hobro, eller kanske försökt luska ut hur intresserade FC Köpenhamn och Bröndby egentligen var? (Nu är en sådan affär omöjlig)
Hade Rösler varit kvar, eller om en ny tränare hade haft en liknande filosofi, så hade bra spelare valt att lämna. Vi pratar inte bara om bänkade A-lagsspelare, säg sådana som Erdal Rakip, utan även etablerade startspelare och U-lagsspelare hade letat efter nya klubbar.
Det där kortsiktiga tänket varje dag, bam-bam-bam, gav lärdomar till föreningen, men det höll inte mer än något år. Många års hårt och långsiktigt arbete hade kunnat slängas bort. En stor del av föreningens styrka och identitet ignorerades i hopp om att de kortsiktiga resultaten skulle bli extraordinära.
Nu är det över och MFF skickar helt andra signaler.
Jon Dahl Tomasson sätter Anel Ahmedhodzic i en startelva borta mot Wolfsburg. Han startar med Prica, Mujanic, och Pavle Vagic i en cupmatch, och har Linus Borgström, Noah Eile, och Amin Sarr på bänken.
Mathias Nilsson får tid och förtroende, trots ett svagt lån i Eskilsminne. Borgström får ett lärlingskontrakt istället för att det blir en kortsiktig lösning à la Felix Beijmo. Alla får en ärlig chans, och det ska inte bara finnas symbolisk plats för 17-åriga superdupertalanger.
Minst lika viktigt så verkar det som att det i U-verksamheten är mer harmoniskt. Det har inte exploderat med massa unga spelare i A-lagets ordinarie elva, men det kommer ta tid att börja om igen och signalerna är nu de rätta.
Det var 18 månader med en strikt idé om hur laguttagningar ska se ut. I Malmö FF funkar inte det.
Foto: Bildbyrån