Hansson: Åtta gånger jag hade väldigt fel om Malmö FF

Man har fel hela tiden.
Men vissa gånger blir det extra tydligt att man har fel. 

1. Hugo Andersson

Att se Hugo Andersson i MFF P17/P19 var som att slå på en high school-film och se skolans quarterback och “prom king”. Han hade allt. Han var extremt stor, men kunde ändå springa snabbt. Han var rejäl, men också villig att styra passningsspelet. Han var lagkapten och sköt frisparkar och hade “swag” och landslagsaura.

Han har visserligen en karriär som är bättre än 95% av alla som har spelat i MFF P17/P19, men det blev inte den givna MFF-storförsäljningen som jag trodde. Han har istället varit in och ut i startelvorna i Randers och Hobro. Lärdomen här blev att fysiskt dominanta unga mittbackar måste lära sig att spela seniorfotboll mer effektivt. Därför måste jag påminna mig ibland om att inte höja upp Noah Eile och Samuel Kotto för mycket. Den utvecklingen kommer inte automatiskt.

2. Dennis Hadzikadunic

Hadzikadunic var motsatsen till Hugo Andersson. Han var tunn, tillbakadragen, och jag kunde inte se en enda spetsegenskap. När jag såg hans första träningar med A-laget så kändes det som att han lika gärna kunde hamna i IFK Malmö om ett år.

Efter ett halvår började saker att sitta, och efter 18 månader tyckte jag att han var bra nog för att starta matcher i MFF. Jag blev därför förvånad över hur billigt de släppte honom till Rostov (cirka tio miljoner kronor). Det är en av Daniel Anderssons sämsta försäljningar.

3. Truppen våren 2018

Jag har sällan känt mig så säker på en MFF-trupp som inför våren 2018. MFF hade kvar sin stomme med Rosenberg, Bengtsson, Safari, och Dahlin. De adderade “säkra” värvningar som Rieks, Bachirou, och Traustason. De hade fyllt på med några unga värvningar (Strandberg, Innocent, Binaku), flyttat upp ett gäng unga spelare som de trodde mycket på (Andersson, Konstandeliasz, Shabani, Vagic…), och minskat på truppstorleken för att ge de unga en chans att etablera sig.

Det var en spetsig, kompakt, mixad, och allround trupp. Spelarna som värvades in hade tydliga syften ute på planen.

Sedan kom ett par skador, Magnus Pehrsson kunde inte anpassa sig, nyförvärven klarade inte av sina nya roller, det kom fler skador, de unga fick ändå inte spela, och allt föll ihop.

4. Sparkningen av Allan Kuhn

När det är på väg att bli ett tränarbyte så märker man ofta av det i förväg, tack vare de små detaljerna. Man kan läsa in svar i intervjuer, man kan se vilken agenda som pushas av vissa, man hör något nämnas, man märker vad folk vill prata om.

Innan Kuhn fick sparken så fanns det några små detaljer som talade för det, men som jag ignorerade. Spelare som vägrade ge honom något beröm, någon som sa A men inte B, och lite annat. Jag tänkte inte ens på det som en möjlighet att han skulle få sparken. Jag missade det. Med Magnus Pehrsson var jag också lite för naiv att tro att han definitivt skulle vara kvar till sommaren.

Jag har nog blivit lite bättre på de små detaljerna. Tidigt märkte man av att JDT och Rösler var inne på sina sista år, och att Milojevic var i riskzonen för att få sparken.

5. Jon Dahl Tomasson

När Jon Dahl Tomasson började i MFF fick jag en Olof Mellberg/Henrik Larsson-känsla. En tidigare storspelare som hade blivit tränare och som sa saker som lät ganska vettiga i teorin, men utan något större djup i det. Det kändes klyschigt och riskabelt och ytligt.

Men synen på JDT förbättrades för varje månad som gick. Det visade sig att han snarare valde aktivt att “säga för lite”. Det här var inte någon som hade gått ett par Verheijen-kurser, kollat alla Youtube-videos som finns om 4-3-3, och som hade missat en massa andra saker. Det här var någon som förstod sig på hela jobbet, som ville det bästa både för MFF och för sig själv, och som också utvecklades i MFF.

6. Behrang Safaris kontrakt

Behrang Safari var 31 år, en spelare som tidigt i karriären levde mycket på sin snabbhet, och som hade haft småskador sedan flera år tillbaka. Ändå fick han ett kontrakt på 4,5 år av MFF när han återvände sommaren 2016. Det kändes som en potentiellt tickande bomb.

Men det blev bra med Safari. Skadorna blev inte fler eller värre, och det visade sig att kontraktslängden var optimal. MFF fick 3,5 starka år, följt av ett avskedsår där det blev tydligt att Safari inte räckte till som startspelare längre.

7. Byte av sportchef inför 2022

Jag tyckte att Daniel Andersson hade kört fast. Det blev för många kortsiktiga beslut, vilket gjorde det oerhört svårt för MFF att ta nästa steg. Det i sin tur gjorde att MFF inte dominerade Allsvenskan som de borde göra sett till sitt ekonomiska övertag. Georgson kändes som en vettig sportchef, någon som planerade mer för en långsiktig helhet och som hade stark utbildning, bra CV, och MFF-koppling.

Men det fungerade inte alls.

Jag förstår mig inte på alla beslut som Daniel Andersson tar, men det brukar sluta ganska bra. Och MFF 2023 behöver “Ganska bra”.

8. Rasmus Bengtsson-tappet

Jag trodde att MFF gjorde helt fel som inte spelade med Rasmus Bengtsson under 2020. Han hade varit en extremt viktig spelare i flera år, framför allt i Europaspelet, och det kändes riktigt dumt att göra sig av med en så uppenbar kvalitetsspelare som bar hela defensiven. Visst fanns Anel Ahmedhodzic på uppgång, men Bengtsson kändes på en annan nivå. Det fanns en “Nu skolar vi ut gamla gardet”-tanke bakom det, men jag tyckte inte att det argumentet höll.

Men det har gått bra även utan Bengtsson. Tre år i rad har MFF:s mittbackar (Ahmedhodzic, Hadzikadunic, Nielsen) varit bland de bästa spelarna i MFF. Det gick lättare än vad jag trodde.

Foto: Bildbyrån