Simon Pålsson: Talangerna är de som stuckit ut – och Granqvist
Helsingborgs IF har åkt hem från ett allt soligare Ayia Napa.
Det har jag också gjort.
Min känsla är att lägret gav precis det HIF hade hoppats på.
När klockan närmare sig midnatt lokal tid förra måndagen landade HIF på Larnacas internationella flygplats. Nio dagar senare åkte hela laget hem tillsammans, sånär som på Erik Figueroa som lämnade redan i helgen (för att bli pappa) och Olof Mellberg som stack sent på tisdagskvällen för att få en extra dag med familjen.
Fotboll Skåne har varit på plats under i stort sett hela lägret, och har sett alla träningar utom den som hölls första dagen. Dessutom satt jag på läktaren under båda träningsmatcherna. Efter att ha kommit så nära laget, spelarna och staben finns det ett par saker man kan konstatera.
Låt oss börja med det rent fotbollsmässiga. Det har varit många bra, mer intensiva träningar. Tidigt på lägret skrev jag en krönika där jag resonerade om vikten av mer irritation och fler vinnarskallar på träningarna. Den tendensen har hållit sig. Det är ett gott tecken.
Vidare har HIF gjort två av sina bättre matcher för året. Matchen mot FK Liepaja var bra, men lite svårbedömd (hur gärna Olof Mellberg än vill få oss att tycka att motståndet faktiskt var helt ok) och mot det ryska laget höll årets första nolla. Tro mig, det betyder något.
På ett individuellt plan finns det flera spelare jag vill lyfta. Jakob Voelkerling Persson är den förste. Dels är det en trevlig person, och trots sin ringa ålder känns han trygg i både sig själv och situationen. Det här är första året på seniornivå (fullt ut) och det lugn han utstrålar gör det självklart att han ska tillhöra a-laget. På planen tar han för sig mer och mer, men det är återigen lugnet som gör att han känns redo. Jag tror att JVP (ska vi etablera det?) kan bli årets utropstecken. Det känns som att han kan uppnå sin målsättning att få ett a-lagskontrakt redan efter vårsäsongen.
Alex Timossi går från klarhet till klarhet. Att han fysiskt (och möjligen mentalt) behöver tuffa till sig ett par snäpp känns uppenbart, men klassen han visar i vissa sekvenser av träningarna är ingen annan i närheten. Han är lagets bästa fotbollsspelare. På den allra sista träningen uppstår en galen sekvens under smålagsspelet. Alex Timossi får bollen i djupet, men har en spelare tätt på sig. Han tar briljant emot bollen med en tvåfotare, lurar skjortan av backen och trycker upp bollen i krysset med vänstran bakom Anders Lindegaard. När han börjar göra den typen av grejer i matcher kommer han att kunna vinna matcher helt på egen hand. Min fasta övertygelse är att han måste in i startelvan.
I övrigt tycker jag mig se ett allt stabilare fundament. Andreas Granqvist är några kilo lättare, och några kilo mer alert. Han verkar sugen igen. Erik Figueroa är stabil både på och utanför planen, och det nya spelsättet med en trebackslinje i uppspelsfasen (som lätt blir en fyr- eller fembackslinje med två sittande mittfältare i defensiven) gör att HIF både känns stabilare med och utan boll. Det kommer att behövas.
Det finns egentligen mycket som är ganska spännande med HIF, och lägret har fått pusslet att se mer färdigt ut. Det som återstår är bestämma precis vilka pusselbitar som ska utgöra pusslet i sig. Olof Mellberg laborerar mycket med sin startelva, men ju närmare vi kommer allsvensk premiär desto mer måste han hitta det han ska kalla sin ordinarie elva. Konkurrenssituationen (där nästan alla spelare har hugg på startelvan) är med det sagt mycket spännande.
Sen måste vi konstatera det uppenbara. HIF har inte en trupp som ska förväntas sluta på övre halvan. Chansen finns, men att ha sådana förväntningar (speciellt första året på nya lagbygget) är orealistiskt. Adil Kizil pratade i min långa intervju med honom om hur man resonerat i truppbygget – och där finns det mycket som klingar bra. Men resan från ord till handling kan som bekant vara ganska lång i fotbollens värld. Efter dagarna på Cypern är HIF dock ett par steg längre på den resan.
Reporter på Fotboll Skåne
