Ramírez har fått sparken – mannen som alltid gav ett splittrat intryck

Miguel Ángel Ramírez överlevde bara nio allsvenska matcher som Malmö FF-tränare, tre fler än interimlösningen Anes Mravac.
Det var i slutändan inte ett förvånande beslut.

Guillermo Molins och Mario Chavez leder laget mot HBK på lördag.

Malmö FF drog till med en chansning. Efter en stökig period och ett långt letande blev valet en 41-årig spanjor. Ramírez hade gjort succé i en toppklubb i Ecuador och 18 fina månader i Sporting Gijón i spanska andraligan. Under de två perioderna hade han visat en hög höjd. Han vann en stor turnering i Sydamerika, spelade en fin fotboll och hade haft sin del i att utveckla blivande storspelare som Moisés Caicedo (nu Chelsea) och Piero Hincapié (nu Arsenal). I Sporting Gijón var han mer taktisk flexibel, men de misslyckades i kvalet till La Liga.

Det fanns något hos honom. Samtidigt hade han lämnat fyra av sina fem senaste jobb efter bara några månader. Det är nu uppe i fem av de sex senaste. 

Det var varierande åsikter om Ramírez i tidigare klubbar. Vissa tyckte att han var bra mot media, andra inte. I vissa lag spelade han fin fotboll, i andra inte. I vissa klubbar fick han med sig supportrarna, i andra fick han dem emot sig. Det var svårt att få en helhetsbild kring exakt vem han var och hur bra han var. Det var svårt att ens veta exakt vad han skulle stå för. 

Under det första träningslägret i Spanien gav han ett lika splittrat intryck. Sydsvenskan och Expressen fick intervjua honom i en långsittning, där han av allt att döma gav ett fint intryck, men i andra situationer verkade han irriterad över att ens behöva göra media, vilket han var öppen med att visa upp vid ett par tillfällen där nere. 

Under våren varierade hans intervjuer, till den grad att journalister inte visste vad de skulle förvänta sig. Ibland var han entusiastisk och gav genuint bra förklaringar. Ibland var han lugn och sansad. Ibland verkade han bara vilja därifrån. Gasetten fick förra veckan veta att det skulle bli en långsittning med honom, troligen i juni, efter en lång process att få till det. Den blir nu inte av. Hans brist på långintervjuer gjorde att det var ännu svårare att förstå vem han var och vad han ville göra. 

Internt finns det dock åtminstone några personer som har uppskattat honom som människa och han själv försökte ofta ge kärlek till reservspelarna, men vissa stunder blev konstiga. På en träning skrek han spanska svordomar ena minuten och nästa minut skulle han låtsasbrottas på marken med en spelare. 

Under en av de första träningarna nere på lägret i januari vände sig undertecknad mot Fredrik Lindstrand (Sydsvenskan) och, med lite raljant ton, sa ”Det här kommer inte att hålla”. Ramírez skrek så många instruktioner att undertecknad till slut inte lyssnade längre och spelarna verkade inte heller fullt påkopplade. Senast undertecknad såg något liknande var under Olof Mellbergs misslyckade tid i Helsingborgs IF. Inget av det kändes som den nystarten som MFF behövde, och det gick aldrig att skaka av sig känslan av att situationen var konstig. 

Samtidigt verkade han taktiskt tydlig. Det var enkelt att se vad han ville göra ute på planen när det kom till formation och spelsekvenser. Även där var det dock splittrade intryck. Vissa som Gasetten har pratat med har gillat hans taktiska arbetssätt. Andra har tyckt att det varit undermåligt. 

Ute på planen gick det några gånger bra. I några matcher täppte han till defensiven. I korta perioder av matcherna lös en roligare fotboll igenom. Bottennivåerna var dock för långa och för dåliga, och det syntes inte ett spelsätt att bygga vidare på. Han försökte få laget att spela rakare framåt, men det blev ofta stressat och de gav istället bort bollarna. MFF hade inte heller spelartyperna för ett sådant spelsätt. 

Truppen var överskattad och svagt byggd, men han fick igång enstaka spelare. Erik Botheim och Sead Haksabanovic vaknade till. Taha Ali hittade en roll till höger som passade honom, åtminstone under en period. Theodor Lundbergh har fått mycket speltid, med varierande resultat. Andra spelare verkade bli sämre för varje match, exempelvis Andrej Djuric, Yanis Karabelyov och Oscar Sjöstrand. Spelare som Busanello och Arnór Sigurdsson kom aldrig igång. 

Det kom en del skador under cupen. När de spelarna var tillbaka blev andra spelare skadade. Han fick tidigt anställa en fystränare, vilket gör att MFF nu måste leta efter en ny sådan. Det blir den fjärde fystränaren på drygt ett halvår. Känslan var att MFF ibland anpassade sig mer efter Ramírez, än vad Ramírez gjorde efter MFF. 

Träningarna var dessutom ofta relativt korta och inte särskilt intensiva, vilket var oroväckande sett till vad MFF ansågs behöva. Den tränaren som var enklast att jämföra med var Milos Milojevic, åtminstone sett till hur det såg ut på träningsplanen (innan Milojevic plötsligt bestämde sig för att träna mycket hårdare en bit in i Allsvenskan, och MFF åkte på muskelskada efter muskelskada).

På vissa sätt var han Rydströms motsats. Ramírez (och Milojevic) gillade att ha träningar där de skulle förklara vad spelarna skulle göra, och förbereda dem på specifika mönster i matcher. Rydström hade träningar där han istället uppmanade spelarna att hitta egna lösningar, och jobba upp deras spelförståelse. Problemet var att Ramírez hela tiden var tvungen att ändra på saker. Det var hela tiden nya roller, nya byten, nya elvor och nya små förändringar på taktiska bitar, eftersom motståndarna anpassade sig efter MFF:s förändringar. Det gjorde att MFF aldrig riktigt började bygga något eget. 

Ramírez försökte pumpa igång det. Efter slutsignalen mot Djurgården gick han direkt mot MFF-supportrarna och höjde näven i triumf, vilket kändes som ett potentiellt ögonblick som kunde vända på situationen. I de senaste matcherna har han snabbt tappat energin. 

Undertecknad fick intrycket av att Ramírez försökte vara genuin och sig själv, men han var det på sätt som vissa inte var vana vid. Det hade förmodligen krävts rätt starka resultat för att alla skulle ha köpt det. Ramírez anställdes också ett år efter misslyckandet med Julian Marín Bazalo som assisterande tränare. Det gjorde anställningen av Ramírez lite extra förvånande. De två delade vissa likheter som ledare, med långa genomgångar på planen och med en ganska stor övertygelse om att de har rätt. 

Till slut gick det inte. Truppen är för dålig, men den är inte så här dålig. De underliggande siffrorna är de sämsta på minst elva år i MFF, och anledningen till att man inte kan säga fler än elva år är för att vi inte har siffror längre bak än så. Han tog tio poäng på nio matcher och krossades i cupkvarten mot Mjällby. Jämför det med Magnus Pehrsson, som våren 2018 tog elva poäng på nio matcher och krossades i cupfinalen mot Djurgården. Då hade Pehrsson ett SM-guld att luta sig mot innan han fick sparken. Faktum är att till och med interimen Anes Mravac (tio poäng på sex matcher), som hade stora problem att få igång MFF, hade bättre poängsnitt än Ramírez.

Nedanför är expected goals-grafen för Malmö FF. Den svarta linjen är hur MFF i snitt har presterat under de senaste tio matcherna (sett till ”målskillnad” i expected goals). Den röda linjen är säsongssnittet för hela säsonger, från 2016 och framåt. Dippen är otroligt djup. Det är inte slump som ligger bakom resultaten. 

MFF hade inte förlorat tre allsvenska hemmamatcher i rad på 2000-talet, förrän det hände mot Västerås SK. Ramírez förlorade sina totalt fyra sista matcher. Senast MFF förlorade fyra allsvenska matcher i rad var 1998, men hela föreningen går dåligt. MFF har spelat 35 tävlingsmatcher sedan den där 0-5-förlusten mot FCK. Efter det levde Rydström på lånad tid, Mravac var interim och Ramírez fick aldrig igång det.

Det har varit 13 vinster på de 38 senaste matcherna sedan förra sommaren, vilket är uselt med MFF-mått mätt. Särskilt eftersom några av segrarna har varit mot BK Olympic, Karlstad, Varberg, 3-2 hemma mot IFK Värnamo och 2-1 i en obetydlig match mot GAIS.

När MFF:s VD Jimmy Rosengren i måndags sa till Fotbollskanalen att ”Tills något annat kommuniceras så finns förtroende för honom”, så förstod man att det skulle ta slut med Ramírez. Säger man något sådant är en sparkning bara några timmar bort.

Det här fungerade inte längre. Nu får nye sportchefen Philip Berglund hitta en ny tränare. Processen har redan satt igång och MFF har hört av sig till kandidater till tränarstaben.

Förutom Ramírez så lämnar även Endika Gaviña (assisterande tränare med ansvar för fasta situationer) och fystränaren Cristobal Fuentes. Kvar är framför allt andreassisterande Guillermo Molins, analytikern Mario Chavez och målvaktstränaren Zlatan Azinovic. Det är oklart exakt hur huvudansvarige fystränaren Fuentes ersätts på kort sikt, men MFF har några andra fystränare i staben, exempelvis engelsmannen Matt Umney.

Foto: Bildbyrån