Hansson: Siby, spelaren som alltid är omtyckt och som alltid har otur
I fredags satt jag och hade ett långt snack med Mahamé Siby.
Om vem han är, varför han är här, och vad som har hänt i hans liv.
En sak dök upp i konversationen: alla gillar honom.
Eller snarare: alla förutom ödet.
Tanken var att jag skulle spara intervjun till onsdagens match mot Zalgiris, men det höll inte. Siby är skadad och blir borta åtminstone året ut. Det första som jag tänkte på när jag såg honom ligga på marken mot Sirius var det som han hade sagt till mig dagen innan.
– Var jag än flyttar så blir jag skadad i början, sa Siby i fredags.
– Jag brukade ha många skador. Jag har inte spelat fotboll i kanske totalt två år eller något liknande.
Siby spelade länge i franska femtedivisionen, och det var först när han var 22 år som han flyttade till en större klubb: Valenciennes.
– Och när jag gick till Valenciennes så blev jag skadad direkt i kanske ett år. När jag kom tillbaka på planen så flyttade jag till Strasbourg, och direkt blev jag skadad i flera månader, kom tillbaka, och blev skadad igen. Men det är tack vare de här skadorna som jag har den mentaliteten som jag har på planen. ”I’m like a dog”.
Det kändes som att han hade kommit bort från skadorna för att kunna sätta igång karriären på riktigt. Startskottet var förra säsongen på lån i Paris FC.
Vi pratade om mycket under intervjun, som att han inte hade spelat på konstgräs på sex-sju år innan matchen i Norrköping, men att han inte brydde sig om underlaget. Han hade vuxit upp med att spela på underlag sämre än så, när han spelade streetfotboll i Paris’ förorter. Det var där som han träffade Odsonne Édouard. De två växte upp tillsammans i Bobigny och är fortfarande bästa vänner. Édouard blev förra året en av Premier League-klubben Crystal Palaces dyraste värvningar någonsin.
Vi pratade om att hans uppväxt påminde en del om Fouad Bachirou. Siby var länge ganska kortvuxen, det var först när han var 17-18 år som han verkligen blev lång. Både han och Bachirou hade under barndomen spelat på olika ställen i Paris och då varit den där tekniska spelaren som kunde hålla undan de mer fysiska spelarna.
Vi pratade om att han helst ville bo i ett hus i Malmö eftersom han alltid har bott i hus, men att han förstod att han fick välja mellan hus eller att bo centralt. Vi pratade om att han snart skulle ta hit sin hund från Frankrike, en american bully som är döpt efter Game of Thrones-karaktären Arya. Vi pratade om att växa upp i en stor familj med sju syskon, och att det var en anledning till att han satte igång sin elitkarriär så sent som han gjorde.
– När jag var yngre så ville jag aldrig lämna min stad, Paris. Jag är såhär nära min familj, sa Siby och korsade två fingrar med varandra.
– Jag ville bara spela med mina vänner. Sedan sa min bror och min agent att jag måste gå till en större klubb. Jag flyttade till slut, men jag flyttade när jag hade kommit till en bra period av mitt liv. Jag var kanske inte redo för en flytt när jag var yngre. Eftersom jag flyttade när jag var lite äldre så fick jag också en bra mentalitet för toppfotbollen.
Och varför blev det MFF?
– Jag ville bara ha en ny utmaning. Jag har spelat i Frankrike i hela mitt liv. Jag är ganska ung, jag är 26 år. Det här var en stor klubb.
– När man är en fotbollsspelare så är det bra om man en gång i livet testar på sin karriär utomlands, för att se något nytt. Om man stannar i samma stad hela livet så… Jag tror inte att det blir bra.
– Frågan var inte om jag ville stanna i Strasbourg eller inte. Frågan var vad som var bäst för mig. Och det var bästa var att lämna Strasbourg eftersom de har så många spelare. Jag älskar alla spelarna där, men det här var utmaningen som jag behövde.
När jag pratade med en fransk journalist så sa han att dina medspelare var väldigt ledsna när du lämnade Strasbourg?
– Jag vet inte varför, men folk verkar älska mig. När jag lämnade Strasbourg så blev alla spelare väldigt ledsna. När jag lämnade Paris FC så blev alla spelare väldigt, väldigt, väldigt ledsna. Om jag lämnar Malmö om fyra år så kanske…
Varför gillar folk dig?
– Jag vet inte. Jag är en enkel person. Kanske därför.
Hur länge stannar du i MFF då?
– Jag vill stanna här så länge som klubben vill att jag ska stanna här. Om de vill att jag ska stanna i tre år så stannar jag i tre år. Om de vill att jag ska stanna i tio år så stannar jag i tio år.
– Jag har verkligen blivit överraskad, men positivt överraskad. Av klubben, laget, Stadion, staden. Allt är nytt för mig. Jag har aldrig lämnat Frankrike tidigare. Jag är väldigt glad. På riktigt: jag är väldigt glad.
– Väldigt bra stad, väldigt bra Stadion, väldigt bra spelare i laget, väldigt bra ledare, väldigt bra supportrar. Allt är väldigt bra.
Nu slängs allt om, och det är svårare att säga om han blir i MFF i ett år, tre år, eller tio år. Trots att allt slängs om så är dock allt som vanligt igen: MFF behöver en ny defensiv mittfältare, och Siby inleder sin tid i en klubb med en svår skada.
Foto: Bildbyrån
