Ett avsked för Anton Tinnerholm

Det gick inte att komma tillbaka.
Två års tid rehabande fick räcka.
Han orkar inte jogga på en fotbollsplan, bredvid lagkamraterna, bara för att möjligen, eventuellt, kanske komma tillbaka. 
Anton Tinnerholm har avslutat fotbollskarriären.

Hans återkomst har bara gett tio matcher i Malmö FF, men frågan är om det är någon i MFF:s historia som har maximerat tio matcher på sättet som Tinnerholm har gjort. 

På de tio matcherna har han vunnit två SM-guld och ett cupguld (han fick ingen speltid i cupen 2024, men satt på bänken i finalen).

Förra årets comeback blev i en 5-0-seger hemma mot AIK, en match som redan är en modern klassiker. 

De här tio matcherna har gjort att Malmö FF är det lag som han har spelat flest matcher för i sin karriär. 

Det blev åtta segrar, och de två förlusterna kunde han inte göra något åt: ett inhopp i 2-0-underläge borta mot Elfsborg år 2024, och en förlust i cupkvarten mot Djurgården år 2023 när Tinnerholm slet som ett djur i 120 minuter, och när flera andra gömde sig.

Folk kommer i många år att att prata om hans hockeyassist mot IFK Göteborg, när han plötsligt dök upp som en spelfördelande “tia” mitt inne i planen och fick en ytterbacksroll döpt efter sig. Han behövde bara några få matcher på sig för att göra den rollen sexig och omtalad och framgångsrik. I England brukar det sägas att inga barn växer upp med drömmen om att bli en Gary Neville på högerbacken. Hade Tinnerholm kunnat spela fler matcher i sin nya roll i MFF, hade kanske vissa barn vuxit upp med drömmen om att bli en Anton Tinnerholm på högerbacken.

För även om bilden av Tinnerholm är att han skriker på en filmande Atletico de Madrid-spelare (Arda Turan har ännu inte hört av sig idag), och en spelare som springer upp och ner längs en helt kant och som personifierar kämparanda, så får man inte glömma bort hans sofistikerade fotbollsaspekter. Han är en av de mest passningsskickliga ytterbackarna som MFF har. Han är taktiskt klok och anpassar sig direkt till alla roller.

Att säga att han är älskad är nästan en underdrift. Nästan alla spelare i fotbollsvärlden som hade skrivit på för en klubb och endast spelat tio matcher på 2,5 år, hade blivit stämplade som en floppvärvning så fort de lämnade. I Tinnerholms fall har supportrar istället pratat med värme om människan Anton. Det är bara sorgset. Det är inte irriterat. Ingen kräver Daniel Anderssons huvud på ett fat. De vill bara att Anton ska må bra.

Kanske filmade han mot Djurgården bara för att för en dag känna på hur det är att inte vara universellt omtyckt?

Hans attityd gör att han är den sista som slutar kämpa. Han har vunnit fem SM-guld. Han är en av de snällaste och mest reflekterande spelarna som jag har bevakat under mina tio säsonger. Han är en nästan komplett ytterback.

Lämna lite kvar till oss andra, din jävel.

Det enda som han saknade var ljumskar som pallade av att spela fler fotbollsmatcher. Innan han kom tillbaka till Malmö FF hade han dessutom gått igenom en jobbig hälseneskada i New York City FC. Det har gjort att han har spenderat stora delar av 2020-talet med att rehabilitera kroppen. 

Det var ljumskfästet som krånglade nu. Det började mot IFK Göteborg 2023, i den där matchen med hans hockeyassist. Han kände av ljumsken för första gången i den matchen, men tänkte att han skulle köra klart och kanske missa nästa match. Det slutade med att han två år senare avslutade karriären. Han försökte i två års, men åkte på bakslag efter bakslag. Ibland var han optimistisk i intervjuer. Ibland var han pessimistisk. Hans besök hos läkaren den här våren var det definitiva. Det fanns saker som gick att göra för att kanske komma tillbaka, men det var just det: kanske. 

Nu är han inte en professionell fotbollsspelare. Vad är han nu? 

En vanlig Svensson. Han ska plugga klart sin kandidatexamen i ekonomi. Han har hört av sig till företag, så att han inte behöver sitta hemma ensam (“Jag klarar inte av att vara ensam”). Han ska skaffa gymkort. Han ser fram emot att gå på konsert i sommar. Han var nyligen med familjen i Köpenhamn över en helg. Han kanske kan hänga mer med den tidigare MFF-målvakten Fredrik Andersson och hans familj.
– Det svåra blir att intala mig själv att gå in på ett seminarium eller en tenta och känna att det är lika viktigt som ett Champions League-kval. Det är kanske svårt att få 20 000 att bua om man misslyckas med en tenta, men man får någonstans att inbilla sig att det är så viktigt det är, säger Tinnerholm.
– Man får lura sig själv med att det man sysslar med just nu är det viktigaste i världen. Då tror jag det är lättare att göra något bra av det. 

Han vill inte vara inne i fotbollsvärlden på ett tag. Niclas Carlnén och Daniel Andersson har pratat med honom om möjligheterna som finns i MFF, men det vill han inte höra om just nu, även om han på sikt är öppen för att jobba inom exempelvis marknadsavdelningen i en fotbollsklubb. Han säger att han aldrig kommer bli tränare eller något sånt, förutom möjligtvis för sina döttrars lag (den äldsta dottern har börjat följa MFF, framför allt damlaget, och frågar om resultat så fort hon vaknar på morgonen).

Han vill bara ha en vardag där det inte gör ont i ljumsken, och där ser det ganska bra ut just nu. Det gör inte längre ont när han gasar med bilen. Det är inte längre problem att lyfta upp sitt barn för trappan.
– Jag känner att jag nu vill bort från fotbollen. Jag älskar allt det här, men då vill jag vara en del av det. 
– Jag är evigt tacksam till alla supportrar. Det pratas så mycket om de höga kraven, och att folk buar och att man är bortskämda. Jag känner mer… Jag känner inte alla på läktaren, men de har verkligen tagit hand om mig och brytt sig om mig, trots att jag har varit skadad. Det är väl ingen bryr sig om någon som är på sidan, men jag har fått så otroligt många meddelanden. 
– De är ändå i grunden väldigt fina människor, i princip alla. 99 procent iallafall. De vill göra något gott, mer än bara fotbollsmässigt. Det blir en samhörighet och det blir något större än bara fotboll. Det är det som jag tar med mig med alla supportrar. Det är inte bara ståplats. Det är runt om på hela läktaren och de som inte är här. 

Han får avsluta karriären i föreningen där han hade sin topp. De som älskar symmetri hade kanske önskat en sista match i Åtvidaberg, för att få en seniorkarriär som hade varit från Åtvidaberg, till Malmö FF, till New York City, tillbaka till Malmö FF, tillbaka till Åtvidaberg.

Istället fick det bli från bruket, till storstan, till världens mittpunkt, tillbaka till storstan. Och han kommer att bo kvar i Malmö.
– Min tanke har varit (att flytta tillbaka till Brokind), men ibland ser man inte skogen för alla träd. Ibland målar man upp ett scenario över hur det ska vara. Då kanske man glömmer lite hur man har det just nu. Vi har också haft den tanken, men ju längre tiden led, ju mer man pratade med min fru… Vi har det ju så pass bra. Varför ändra det? 
– Ofta blir det inte riktigt som man har tänkt sig. 
– Vi värdesatte det vi har idag. Fotbollsmässigt har det varit otroligt tufft under de senaste åren, men livsmässigt med fru och barn och hur vi har det och Malmö i sig… Vi har trivts otroligt bra. 

Tinnerholm säger att det inte lär bli några fler spelade matcher någonstans. Inte ens i Brokinds IF, där han började spela som sexåring. Han hoppas att föreningen fortsätter att komma till en hemmamatch i Malmö FF en gång per år. Han får bjuda på det istället för att symboliskt avsluta karriären i Brokinds IF.
– Jag gillar inte det där när man bara får spela för att. Sedan hade jag kanske tagit en plats där även om jag har varit skadad… Men jag har någonstans förlikat mig med att jag inte kommer att kunna spela fotboll igen.
– Jag är otroligt stolt över min karriär. Som liten var jag kanske bäst i mitt pojklag i Brokind, men jag var aldrig med i något zonlag eller regionslag. Landslag var inte på tal om. Jag kom inte med till (rikslägret i) Halmstad. Jag var så långt ifrån elitfotboll som möjligt. 
– Men någonstans är jag stolt över att jag inte gav upp där och då. Man fortsatte och man fick jäkligt mycket… Det var ett hårt slag för en 15-åring att inte komma med till Halmstad. 
– Jag tog den motgången. “Nu jävlar ska jag visa dem och jobba ännu hårdare”. Jag vet massvis av exempel, i det läget och i en första stor motgång, som trappar ner och kör med lokallaget och är kung där och börjar leva ett annat liv. Jag förstår det. Det är lätt att man hamnar där. 
– Men där tog min karriär fart. Man kan kolla på alla mina framgångar: jag har vunnit SM-guld här, jag har vunnit MLS där, men det jag känner starkast för är alla motgångar oc hur man har tacklat dem. Det är inget man läser om så ofta. Det skrivs ofta om en själv när man vinner SM-guld. “Nu har han fem, nu har han fyra”. 
– Men alla elitspelare har gått igenom det. Då är det lite hur man hanterar det. Där känner jag någonstans, om jag får berömma mig själv, att jag har vänt på det och använt det som energi istället. 

Han avslutar: 
– Nu är jag som vem som helst. Det är fint det också. 
– Jag ser positivt på det. Det finns skitmånga roliga saker som kommer. Det är mer känslosamt när man tar upp det som varit. 
– Men framtiden är ljus. 

Foto: Bildbyrån