Behrang Safari om en sorgkant på en magisk MFF-tid
För Behrang Safari blev den stora hyllningen efter avslutningsmatchen en mäktig slutpunkt på den mest annorlunda och påfrestande säsongen i hans karriär.
– 99 procent av min tid i Malmö FF har varit magisk. Det är den här ena procenten som varit så jobbig, säger Safari.
Därför vädjar han om att inte göra svarta och braskade rubriker om missnöje och konflikter, men vill samtidigt hålla fast vid sin ärlighet och berätta precis hur det varit att inte få speltid och till slut komma fram till beslutet att avsluta karriären ett år för tidigt.
– Minuterna jag fick igår var fantastiska och det kändes verkligen hur kul det var att spela fotboll igen eftersom jag inte gjort det på så länge.
Samtidigt satte det fokus på situation han upplevt de senaste månaderna.
– Den här säsongen har varit tuff, absolut den tuffaste i min karriär. I hela mitt fotbollsliv har jag stött på folk som tyckt om mig mer och mindre. Men jag har alltid lyckats få mina fötter att tala för mig genom att spela fotboll och visa att jag är bäst, att jag är nummer ett. Detta året fick jag inte ens den chansen. Jag fick en tränare som till slut tog bort konkurrenssituationen. När du tar bort den från en spelare har du egentligen tagit bort allt, du har sparkat undan benen för honom. Det finns så mycket i den konkurrenssituationen som är viktig. Man ska ha ett gäng hungriga vargar på alla positioner, för det påverkar även din konkurrent. Känner inte han ett flås i nacken kan han också slappna av.
– Det fanns en period då jag förstod att det spelar nog ingen jävla roll hur bra jag än är, jag kommer inte att få spela. Då kan jag också vara ärlig och säga att då mådde jag dåligt. Det vet min klubb om. Jag kände mig inte nyttig, jag hade ingen plats här längre. Min stora utmaning har varit att jag känt mig så himla orättvist behandlad, men samtidigt måste komma in varje dag med ett leende på läpparna, sprida min glädje, vara professionell, träna röven av mig- Är det någon gång jag ska vara sur, ledsen, besviken, förbannad är det i bilen på vägen hem. Självklart har jag någon gång tappat huvet på träningarna, men jag tycker ändå att jag varit så jäkla proffsig hela det här året, på att hålla allt inom mig och försöka pusha och stötta mina lagkamrater.
Omställningen från att i en lång och framgångsrik karriär – elva ligatitlar! – i princip aldrig varit petad, eller åtminstone alltid kunnat återerövra platsen till att permanent hamna på bänken blev påfrestande. Inte minst för att den ovana situationen kom i klubben han älskat och fortfarande älskar.
– Det kanske är mitt ego, den Malmöitiska kaxigheten i mig som innebär att jag tycker att jag är så jävla mycket bättre än jag egentligen är? Men jag har alltid känt mig så bra och i år har jag känt att jag har så mycket att ge fortfarande, men inte fått göra det. Och som de flesta vet gick jag in i den här säsongen med en tanke på att förlänga kontraktet och så slutade det åt andra hållet. Det har varit en berg- och dalbana av känslor. Men så i slutet, som igår, blev det ändå helt fantastiskt.
Kan du utveckla hur just ovanan vid att vara petad påverkat dina känslor?
– Vad som gjort mig glad är ju fotbollen, att få tävla och jag har alltid varit nummer ett. Att då plötsligt vara nummer två och acceptera det, det har jag inte kunnat göra. Vid något tillfälle utomlands har jag varit petad, jag ska inte vara kaxig och säga att det aldrig hänt, men då har jag ändå kunnat ta mig tillbaka genom fotbollen. Jag har fått chansen att visa “vänta lite här, du gör fel”, jag har kunnat låta fotbollen och mina fötter tala för mig. Det har inte varit att jag gått ut i media eller någonting utan det har varit fotbollen som fört mig tillbaka i laget. Men det har jag inte fått göra i år. När det inte finns en konkurrenssituation är det som om jag inte existerar.
Var det något som Jon Dahl Tomasson sa rakt ut till dig, eller hur fick du annars den uppfattningen?
– Det var inget som förmedlades till mig, det var mer att jag märkte att det spelar ingen roll vad jag gör. Jag förstod ganska tidigt att jag inte skulle vara prioriterad vilket är helt okej. Då kan jag ändå knyta näven i fickan och säga att vänta nu så ska jag bevisa att det är fel. Men när jag efter ett tag började märka att det blev mindre och mindre speltid och till slut ingen speltid alls. Det fanns en period då de flesta i laget roterade för att vi hade många matcher, förutom jag.
– Men jag vill inte att fokus ska ligga där för det är en så himla liten del av min karriär! Nu kan man istället verkligen säga att jag fått uppleva allt. Det har inte bara varit highs, utan lite lows. Något man får lära sig av och ha med i bagaget.
Avtackningen och hyllningen efter 4-0-segern över Östersunds FK och pokalutdelningen blev också en påminnelse om hur mycket positivt åren i MFF ändå gett och flera gånger i samtalet påpekar han att de sista månaderna bara var den lilla svarta och solkiga delen på en annars magisk och härlig tid i karriären, den ynka procenten mot de 99 tongivande.
– Så här är det att vara fotbollsspelare, det är inte alltid jättelätt och den här branschen är inte till för alla. Nu var det på slutet av min karriär. Om det varit i början hade det kanske sett helt annorlunda ut. Den här branschen är så annorlunda och oavsett hur tuff den är och hur orättvis den kan vara får man aldrig glömma att den även är så fin. Jag har njutit varenda jävla sekund av att vara fotbollsspelare. Även under min period då jag mått dåligt så när man rullat fram en boll till mig har jag glömt allt för några sekunder och tänkt “Oh, en boll, Vad kul!” Det är så mäktigt med fotboll och någon gång kommer jag säkert att blicka tillbaka och kunna uppskatta även den här perioden och veta att jag fått vara med om allting. Jag har både varit som gladast och mest ledsen i fotbollen.
– 99 procent av min tid i MFF har varit magisk. Jag vill att folk ska veta hur det varit i år, men om jag tittar på hur min tid i MFF började så var jag en liten pojke som gillade att spela fotboll, men behövde en person som trodde på mig. Lyckligtvis var det en person från Malmö FF som gjorde det (Alf Westerberg). Då kunde jag börja skriva min saga. Om det inte varit för MFF hade jag kanske aldrig blivit fotbollsspelare.
– Från 2002 har det bara varit som en raket. Jag har lyft år efter år. 2004 kom mitt första SM-guld och när jag var som mest skadad och ville ge upp min fotbollskarriär kom Sören Åkeby och slängde fram ett kontrakt. Jag har så mycket att tacka den här föreningen för och man får aldrig glömma att det svåraste du kan göra som fotbollsspelare är att återvända till din klubb. Förväntningarna är så skyhöga från alla, från klubben, staden, supportrarna och bara att klubben ska vilja ha tillbaka dig är stort och svårt. Det mesta ska passa och när jag väl ville vända hem fanns det en liten lucka. Jag är extremt tacksam över att Malmö FF ville ha tillbaka mig, ge förtroendet och inte såg mig som för gammal. Och sedan spela två år i Europa och vinna ytterligare tre guld. Hur ska jag kunna önska något mer? Det går inte!
Nu rivstartar den nya karriären. När de övriga spelarna i truppen tar semester börjar Behrang Safari omedelbart jobba med kompisen Markus Rosenberg i agentfirman, som han startade efter sitt eget karriärstopp.
Det blir ett sätt att hålla kontakten med fotbollen. Han kommer även att börja träna med moderklubben Lunds SK och börjar spela division 5-fotboll på Smörlyckan.
Kanske inte regelbundet, men åtminstone i några matcher.
– Om inte ni är där på min första LSK-match blir jag besviken, säger Behrang Safari och berättar att Lunds SK-tränaren Nehar Maliqi köpt en likadan kaffemaskin som Safari har hemma och placerat i klubbstugan.
– Så nu känner jag pressen.
Foto: Bildbyrån
