Viktor Asp: En dåres försvarstal – HIF gör helt rätt
Åldersstigna spelare, inget eget spel, dystra framtidsutsikter.
Kritiken mot HIF känns igen.
Fotboll Skånes gästkrönikör menar att Helsingborg får oförtjänt mycket kritik.
Med snart två tredjedelar spelade av Superettan står en sak klart gällande HIF.
Det är en fotbollsförening som blivit oerhört bra på att få resultat med sig.
Att lista ut Helsingborgs spelidé är både enkelt och svårt. Enkelt för att det är så tydligt: laget ser oftast ut att försöka dra ner på tempot, använda sin rutin för att kväva motståndarna och lita på ett en fast situation eller ett inlägg från Wilhelm Loeper räddar dagen. Svårt för att man inte kommer ifrån frågan om inte HIF borde kunna leverera mer? Det går att raljera över spelet, över hur slumpartade målen tycks vara, men en sak står säker: det är oftast fler än motståndarnas.
Mot AFC Eskilstuna fick vi se ett typexempel på HIF anno 2021. Spelet gick trögt, laget försökte styra AFC:s anfall mot mittbacksduon Tsouka-Weberg, och litade på att målsprutan Anthony van den Hurk eller inläggsdemonen Wilhelm Loeper skulle göra tillräckligt många mål framåt. I 90 minuter fungerade det ganska bra.
Så hur ska man tolka den här bortamatchen i Eskilstuna? En underkänd insats som skvallrar om att HIF kommer få det tufft nästkommande år om de är i en högre serie eller ett exempel på att HIF kan gneta till sig poäng även när dagen inte är deras? Med tanke på hur stabila HIF ändå såg ut under lejonparten av matchen yrkar jag på det senare.
För låt oss fastslå fakta: innan den här matchen var HIF obesegrade i fem raka ligamatcher. Man hade tagit 13 poäng, släppt in två mål. Tunga bortasegrar hade bärgats mot Akropolis och Vasalund, ett offensivt Landskrona hade neutraliserats och Helsingborg såg ut att vara klara för högstaserien. En minuts brist på koncentration borde inte rasera allt det.
Det hör inte till ovanligheterna att HIF får kritik. Sedan kaoset med HIF Invest och Henrik Larssons thaiboxning på innerplan har det låtit ungefär likadant – HIF satsar på gamla spelare, släpper iväg sina unga utan att ta ordentligt betalt och går bet på lovande spelare från närområdet.
Jag tillhör vanligtvis dem som hellre ser fallna jättar resa sig med lovande tonåringar, gärna födda en dribblingsräd från klubbhuset och med löner som inte överskrider vad de får i veckopeng. Men någonstans kan jag känna att kritiken mot HIF blir väl hård. De har tagit sig ur ett bottenlöst ekonomiskt kaos med externa finansiärer, konflikter i styrelsen och dalande publiksiffror. De har åkt ur Allsvenskan två gånger, men istället för att dratta ur serien under (hej, Mjällby och Åtvidaberg) eller tyna bort på svensk fotbolls bakgård (tjena, GAIS och ÖIS), har de studsat upp en gång och är på god väg att göra det i år igen.
Det sägs ofta att lag i Superettan ska planera för framtiden. Ofta hörs det från klubbledare som vill snacka bort pressen från en bottenstrid och köpa sig tid. Jag köper inte narrativet om att bygga sig stark i Superettan. Det finns ingenting man kan göra i Superettan som man inte kan göra i Allsvenskan. Sponsorintäkterna är lägre, intresset mindre och spelarna man kan locka sämre. Tron på att att “en vända i ettan” ger bättre förutsättningar för en återkomst är ett feltänk som grundar sig i att det känns skönt att slippa Allsvenskans bottenstrid med krav på poäng. Men det kan inte vara bättre att harva i Superettan än att vara indragen i bottenstriden i Allsvenskan.
Så när HIF bygger lag runt spelare som Rasmus Jönsson, Viktor Lundberg och Andreas Landgren måste jag säga att jag förstår satsningen. Nej, det här är inte spelare som kommer stå ut i vare sig Allsvenskan eller Superettan om två-tre år. Men den här säsongen handlar inte om det. Det handlar om att inte gå under, att ta sig tillbaka till strålkastarna och sponsorerna i högstaserien.
Det kommer komma dagar på Wilhelm Loeper snarare drar på sig gula kort i frustration än slår inlägg, då Ravy Tsouka och Charlie Weberg missförstår varandra och Kalle Joelsson släpper in mål i slutsekunderna. Idag var en sådan dag, och de kommer bli fler i Allsvenskan.
Den dagen, den sorgen. I år handlar allt om att HIF ska tillbaka.