Lundblad: “Motståndarna lär inte bli snällare framöver”

”Mjällby är i brygga. Gå för det!”

Ungefär så tänkte jag en knapp timme in i HIF:s bortamatch mot Mjällby. Det stod 1–1 och HIF dominerade gräsbataljen på Strandvallen.

Annons

Det var hafsigt och slafsigt och inte särskilt polerat. Men ändå vackert, för det var en match som såg ut som de flesta i allsvenskan brukade göra före konstgräsets intåg.

Gräsmattan på Strandvallen kallades ”sträv” efteråt. Bättre det än att den varit artificiell.

Mjällby var i det här läget fastlåsta på egen planhalva i något slags brottargrepp. HIF, utan att vara kliniska i passningsspelet, spelade ned hemmalaget i panikläge och MAIF tvingades fokusera på att freda sig runt det egna straffområdet.

Efter en famlande start hade HIF under de senaste 35-40 minuterna gjort sin bästa match i årets allsvenska. Taha Ali sårade gulsvart försvar långt nere med sina dribblingar. Albert Ejupi samlade upp och startade om anfallsvågorna. Lucas Lingman hittade rätt med spelvändningar och fick operera i och runt straffområdet på ett annat sätt än tidigare. Armin Gigovic var också där och hade visat sin närvaro med ett drömmål och ett kopiöst arbetande.