Lundblad: HIF har två procents chans att klara sig kvar

Ödesmatch idag. HIF skulle vända trenden och börja häva sig upp ur bottendyn. Istället sjönk bara stegen ytterligare ned i kvicksanden och snart är allt hopp ute.

Hur kunde det ske? Vad saknades? Vilja? Taktik? Kvalitet?

Man kan börja med att konstatera att Varberg hade all tur i världen. Deras två mål i första halvlek var i princip inga målchanser. Men gästerna fick exakt det de ville ha och ger man Joakim Perssons brottarlag ett finger så börjar de äta på handen och släpper inte taget förrän hela armen är av.

Varberg-tränaren fick på presskonferensen efter matchen frågan om huruvida han var förvånad över att HIF var så bleka i en så här viktig match.

– Nej, sa han kort.

I triumfens ögonblick, i den egna hemstaden, satt han tyst ett par sekunder och fortsatte sedan:

– Det brukar se ut så när vi spelar, motståndarna brukar göra sina sämsta matcher då.

Mer behöver inte sägas om detta skickliga Varberg. Vi lämnar hallänningarna och går över till det viktiga i detta: HIF.

För när HIF spelar i år brukar de förlora. Det har de gjort i 16 av 25 matcher och därför är de på väg ur allsvenskan.

Men man kan förlora på olika sätt. Efter 1-2 mot MFF för en månad sedan var de flesta bedömare överens om att HIF inte skulle kunna åka ur med det spel man visade upp. Ett par dagar tidigare hade man dessutom bortabesegrat IFK Göteborg med 3-1. HIF kändes verkligen på gång. På träningarna såg flera spelare stekheta ut.

Efter derbyt väntade ett landslagsuppehåll och det är som om den pausen fullständigt sög musten ur HIF. De verkar ju ha tappat allt sedan omstarten.

Efter uppehållet har man kommit fel in i matcherna, misslyckats med att skapa målchanser, blivit osäkra runt både eget och motståndarnas straffområde. Det blev 0-2 i Kalmar efter en mycket svag insats. Det blev 0-2 borta mot AIK efter en något bättre, men likväl en utspelning i första halvlek.

Och så idag, i den viktigaste matchen av de tre: 1-3 hemma mot Varberg. I en match där HIF inte var i närheten av ens en poäng, och mil från de tre som hade behövts.

Den som såg HIF i september och sedan såg det som hände idag kan ju inte trott att det var samma lag som var på banan.

Djupt besvikna rödblå spelare gjorde sitt bästa för att söka svar på journalisternas frågor efter matchen: Hur kunde detta ske?

– Det känns som att spelarna vill för mycket och vill bli Frälsaren. Man försöker göra för svåra saker och spela sin egen match och göra något istället för matchplanen, sa lagkapten Viljomur Davidsen.

Alexander Faltsetas vittnade om ett lag som var taggade, men som inte lyckades kanalisera det i matchen.

– Vi har pratat hela veckan, alla var oerhört tända. Jag vet inte varför vi inte får ned det på planen.

Kalle Joelsson:

– I de här matcherna är det de som tar fajterna och slänger sig in i duellerna som vinner. Idag är det solklart att Varberg ville mer. Varför kan jag inte svara på, jag vill så oerhört mycket för den här klubben, så det är svårt att sätta ord på varför.

– Först och främst måste arbetet läggas ned. Vi måste ta duellerna, hoppa in i duellerna om så krävs, vara etta, tvåa och trea på bollarna. Taktiken är en grej, men viljan måste finas där för att vinna.

– Vi har haft en god känsla i gruppen, men vi är människor också. Vi märker att det är mycket på spel.

Det är olika sorters förklaringar. Det finns säkert en sanning i allt, men det enda som vi med säkerhet vet är att HIF inte räckte till idag.

HIF behövde plocka fram en av säsongens bästa insatser för att besegra detta luriga Varberg. Och de var mycket långt ifrån att göra det.

******

Själv tror jag i alla fall inte att det var på det taktiska området det brast. Snarare såg vi idag ett lag som inte kom in med rätt inställning i de fasta situationerna, i andrabollsduellerna. Den här genomsyrande instinkten att till varje pris freda det egna straffområdet fanns inte där. Det ledde till att Varberg kunde göra de där målen i första halvlek.

Och när HIF hamnade i underläge klarade de inte av att hantera den press som tabelläge, storklubbsstatus och matchsituationen skapade.

Man pratar ofta om vilja i sådana här sammanhang, men att det var på det här viset beror knappast på att spelarna inte vill lyckas – för det är jag rätt övertygad om att de gör.

Men de klarar inte av att kanalisera viljan på rätt sätt. Och då ser det tafatt ut.

Dessutom ser spelarna inte ut att koppla ihop med varandra ute på planen. Det är för mycket missförstånd, för mycket tvekan när bollen ska fram till de farliga ytorna. För många enkla passningsmisstag.

Det i sin tur är en fråga om dels bristande kvalitet och dels otillräcklig samhandling – kanske en effekt av spelaromsättningen som varit under året. Men uppenbarligen kunde de här spelarna göra mycket bra tillsammans för bara några veckor sedan, så det är knappast hela förklaringen.

******

Fyra matcher återstår. Avståndet till Degerfors växer hela tiden och snart kan det vara för stort. HIF måste nu i princip vinna det som är kvar och redan om fyra dagar, mot IFK Norrköping borta, måste den här formsvackan omedelbart ta slut om någon form av dramatik ska leva kvar under de sista omgångarna.

Igår skrev jag i en krönika om den amerikanska simulering som inför de sista fem matcherna sade att HIF hade åtta procents chans att klara sig kvar i allsvenskan.

Vad återstår efter dagens match? Jag går in och kollar.

Två procent.

Två procent. Så stor är alltså den strimma av hopp som fortfarande lyser i den här mörka nordvästskånska kvällen.

Läget hade så att säga kunnat vara bättre.

Foto: Bildbyrån