Ole Törner: Cupen är extra viktig för en ny tränare
Det finns fortfarande de som hävdar att cupen inte är viktig för MFF.
De har fullkomligt fel – och det känns som de blir färre och färre.
Inte så konstigt.
I takt med att säsong efter säsong avverkas utan en ny titel sedan den senaste 1989 växer frustrationen.
MFF är Sveriges i särklass bästa cuplag, fast enbart på gamla meriter.
Fram till och med 1989 arrangerades 34 Svenska cupen-turneringar. MFF vann 14 av dem. Efter det har det inte blivit en enda ny titel och bara tio gånger har MFF lyckats nå kvartsfinal.
Mer om det här.
Kommer ni ihåg DDR och Berlinmuren? MFF:s senaste cuptitel är äldre.
Därför funkar inte längre det där med att påminna om att SM-guld och avancemang i Europa är viktigare. Givetvis är det så, men gränsen för hur lång tid det kan gå utan en ny cuptitel för ett lag som bara de senaste tio åren vunnit fem SM-guld är sedan länge passerad. Det finns liksom inget kvar att skylla på.
Det är det centrala skälet till att cupen är viktig för MFF.
Men det finns fler.
Dels är det här det första riktiga testet för laget. Innan Coronan slog till avancerade MFF i cupen från en grupp där motståndet troligen var det svagaste på många år. När Allsvenskan inleddes utan föregående träningsmatcher var det naturligt att allt inte kunde sitta där med en gång. Vilket det heller inte gjorde, varken spel- eller poängmässigt. Det finns dock fortfarande marginaler. Fem poäng på tre omgångar med två hemmamatcher är för lite. Men Hammarby, Djurgården, Häcken och IFK Göteborg har färre och även om de missades var målchanserna mot Varbergs BoIS i alla fall fler än mot Häcken och Mjällby, där de nästan uteblev helt.
Mot AIK i cupen finns det däremot inga marginaler alls. Vinner inte MFF är det kört. Igen.
Dels är cupen en möjlighet till en rivstart för en ny tränare.
Allan Kuhn fick bara ett år i MFF. Magplasket och felcoachningen efter utvisningen i cupfinalen mot BK Häcken var en spik i kistan. Kalkoninsatsen mot Landskrona BoIS senare på hösten i den nya turneringen senare på hösten var en annan. Det är långt ifrån säkert att han fått vara kvar ändå, men chansen hade ökat rejält med segrar i de två matcherna.
Jag är övertygad om att Jon Dahl Tomasson sitter betydligt stadigare på sin post än landsmannen Kuhn, oavsett vad som händer. Men avancemang mot AIK och sedan även vinster i en semifinal och final hade gett honom så väldigt mycket mer handlingsutrymme och arbetsro.
Med tanke på den entusiasm och nyfikenhet han redan visat för MFF:s ungdomsavdelning och kommande talanger är det dessutom extra betydelsefullt. En cuptitel skulle spä på det tålamod som kommer att behövas.
Även med tanke på motståndet är matchen på torsdagskvällen viktig.
MFF kommer att behöva spela bättre än mot Mjällby AIF, Varbergs BoIS och de sista 30 minuterna mot BK Häcken för att vinna.
För mig är AIK den tydligaste utmanaren till MFF om SM-guldet, inte minst om Rikard Norling snabbt får full utdelning med sin nya taktik.
Att cupen inte skulle vara viktig för MFF är slentriantänk. Gammalt sådant.
Ett nytt slentriantänk är att folk fortsätter att tjata om fördelen av att spela på hemmaplan, trots tomma läktare och en helt annorlunda situation och säsong.
Än är underlaget litet, men ynka fem hemmasegrar på de 24 matcherna som hittills spelats i Allsvenskan talar ett tydligt språk.
Bundesliga har spelat fler och där har hemmalagen också haft svårt.
Jag är inte förvånad.
Mentalt är det egentligen inte så svårt att förstå att hemmalagen lider lite mer av de radikalt förändrade förutsättningarna.
Dels av det självklara skälet att trycket och stödet från supportrarna saknas.
Dels för att förändringen känns mest för laget som ska spela i den egna arenan.
Tror att det är svårare att förstå framför TV:n. Men på sätt och vis är det logiskt. Jag har suttit på pressläktaren mot Mjällby och Varberg och det har varit en surrealistisk upplevelse. Först att cykla genom Pildammarna upp mot ett folktomt och livlöst Stadion och sedan sitta och glo och jobba i ett vakuum. Jag har inte haft det så tråkigt på fotboll sedan – aldrig förr.
Eller rättare sagt. Jag har aldrig haft det tråkigt på fotboll. Förrän nu.
Spelarna är proffs och väldigt bra på att skärma av, hitta koncentrationen och prestationen även när verkligheten inte är sig lik.
Men de är inte robotar. Klart att det påverkar.
Och det vore faktiskt konstigt om omställningen inte blir större när spelarna ska springa ut i det som normalt är deras andra hem, som någon plötsligt tömt på all miljö och glädje. Lite lättare då att sätta sig i en buss och besöka en kollegas tomma hus.
