Hansson Lilja: Min syn på Jon Dahl Tomasson
Enligt Tuttosvenskan är Jon Dahl Tomasson och svenska fotbollsförbundet överens om att han ska bli Sveriges nästa förbundskapten.
Jag följde honom nära i två års tid och har ofta reflekterat över hans tid i Malmö FF.
Den första man ska lära sig: han heter Dahl Tomasson i efternamn och Jon i förnamn, istället för “Jon Dahl” som många har fortsatt att kalla honom efter alla år.
När han kom till Malmö FF inför 2020-säsongen var han oskriven. Hans enda jobb som huvudtränare hade varit ett bra halvår i nederländska andraligan och ett dåligt halvår i nederländska högstaligan. Visst hade han gjort 110 landskamper för Danmark, men Henke Larsson och Dahl Tomasson hade liknande spelar-CV:n och vi vet ju hur Larssons tränarkarriär har gått.
Men det gick förvånansvärt bra i MFF för Dahl Tomasson.
Han gav talangerna chansen.
Han startade direkt med 20-åringen Anel Ahmedhodzic mot Wolfsburg. Han gav Sebastian Nanasi många matcher trots ett svagt lån i Varberg. Han lyfte fram Amin Sarr från ingenstans. Han hade många P19-spelare uppe på A-lagsträningarna, och många av dem lyfte sig och fick A-kontrakt. Han tog tillbaka halvunga egna produkter från lån som exempelvis Marko Johansson, Pavle Vagic, och Franz Brorsson, och han gav dem speltid i viktiga matcher. Om det fanns möjlighet gav han gärna de avslutande minuterna i matcherna till tonåringar som Noah Eile och Markus Björkqvist.
Den enda MFF-tränaren i modern tid som har gett fler chanser till unga spelare är Rikard Norling. Dahl Tomasson blev ganska extrem i Blackburn Rovers, där han hade ett lag fullsmockat med yngre spelare och med många från den egna akademin.
Han tog tuffa beslut.
Det var inte givet att sätta lagkaptensbindeln på Anders Christiansen (en del hade gärna sett den på MFF-produkten Behrang Safari), men det visade sig vara ett utmärkt val. Efter ett halvår i MFF hade Dahl Tomasson satt Safari på bänken, Rasmus Bengtsson på läktaren, och Guillermo Molins hade brutit kontraktet. Det krävs mycket av en oprövad tränare för att våga ta sådana beslut, för det gjorde honom inte alltid populär hos vissa spelare (eller vissa supportrar). Men det fanns å andra sidan många spelare som uppskattade honom. Till exempel AC pratar ofta väldigt gott om Dahl Tomasson.
Han lyckades också med uppdraget att “ersätta” Markus Rosenberg. Det blev nästan som att han delade upp olika ansvarsområden på tre spelare (AC:s ledaregenskaper, Toivonens rutin, Kiese Thelins målskytte), och alla tre hade ett fint 2020.
Han är den titel- och Europamässigt bästa MFF-tränaren under de senaste åren ihop med Åge Hareide.
Under hans ledning tog laget två SM-guld på två år. De slogs ut av La Liga-klubben Granada i ett enkelmöte under 2020 och kom in i CL-gruppspel året efter. Var framgångarna via dominans? Nej. MFF vann ett SM-guld på 59 poäng och ett på 60 poäng, vilket man sällan brukar kunna göra. Det var inte heller alltid övertygande i CL-kvalen. Under de två åren var det inte supermånga minnesvärda matcher, förutom Rangers i CL-kvalet. Men det var också pandemi och färre folk på läktaren, så det var också svårare att få till minnesvärda matcher. Han maxade slutresultaten, men spelet var mer stabilt och utan dippar snarare än superbt.
Han fick det att fungera spelmässigt.
Han kom inte med någon taktisk revolution. Det var mycket snack om principer och att lära sig ta bra beslut, men som utomstående kändes det ibland lite vagt hur MFF skulle spela. Ibland kände jag att det krävdes individuella prestationer från AC och Birmancevic för att MFF skulle vinna. De underliggande siffrorna visade dock att MFF var värdiga titelvinnare bägge åren.
Taktiken utgick ofta från en 4-2-3-1 (även om han ogärna pratar siffror), men i de svåra matcherna i Europa skiftade det över i olika varianter av 3-5-2. Laget var bra på att pressa högt och hade mycket bollinnehav, men så fungerar MFF med alla tränare. En av de mest förvånande sakerna med Dahl Tomasson var att han inte ville att spelare skulle dribbla, såvida spelaren inte skapade en farlig målchans på en dribbling. Där syntes hans skolning i den nederländska fotbollen, där man helst ska ta sig framåt med kortpassningar. Han hade dock även en fotbollscynisk sida. Han gillade att ha en storvuxen central anfallare (Kiese Thelin/Colak) som man vid behov kunde slå längre bollar på och han var inte rädd för att kontinuerligt använda Jonas Knudsens långa inkast.
Han var ganska skön.
Ryktet från Danmark var att Dahl Tomasson kunde vara svår att jobba med som journalist. Det var dessutom en del svenska journalister som hade problem med hans danska/engelska.
Min erfarenhet av honom var nästan bara positiv. Han kom alltid till pressträffar med ett stort leende på läpparna och han var artig. Hans specialitet var att dra ett torrt skämt som ingen riktigt förstod, vilket alltid följdes av några sekunders pinsam tystnad. Han förstod att man får kritik som huvudtränare och verkade aldrig utåt bry sig om det. Han kändes bekväm och avslappnad. Han var ingen citatmaskin, men han hade några uppmärksammade presskonferenser som när han skrev ut en bild på att Gwargis fällde IFK-spelaren utanför straffområdet, när han uttalade sig positivt om VAR trots MFF:s motsatta hållning i frågan, eller när han hetsade Rangers om CL-pengar.
Var det något som jag uppfattade kunde vara provocerande för MFF-supportrar var att han under presskonferenser pratade om att MFF förtjänade mer efter många av poängtappen.
Han var också tränare under en period där MFF stängde igen allt mer. Mycket av det sades handla om pandemin, men allt kan inte ha berott på pandemin. Det blev mer diffust kring skador och det blev svårare att göra vissa intervjuer. Hans rutinerade assisterande tränare Remy Reijnierse (som även var hans assisterande i Blackburn) gjorde bara några få minuters intervju under sin tid i MFF. Gasetten fick ringa runt till personer i Nederländerna för att få koll på Reijnierse. Vi lärde oss då att han älskar att vara utanför rampljuset, att han är oerhört rak, att han ställer frågor istället för att ge svar, och att han har varit akademichef i PSV, jobbat med alla nederländska U-landslag, och har satt ihop delar av den nederländska tränarutbildningen.
Dahl Tomassons familj var boende i Nederländerna och man lärde sig inte mycket om hans privatliv under hans tid i MFF. En gång berättade han något i stil med att han gillar “saker som” god mat, bilar, och konst, men inte mycket mer än så.
Ska man sammanfatta Dahl Tomassons två år i MFF: ganska bra på ganska många saker.
Det blev bättre än vad jag trodde att det skulle bli. Daniel Andersson och MFF har gjort några oväntade tränarval, men den här gången lyckades de väldigt bra. Dahl Tomasson lyfte inte MFF till en ny nivå och ibland satte man frågetecken på vissa saker, men han tog hand om unga spelare, han behövde inte värva in en massa spelare för att lycks (laget gjorde totalt fem värvningar under hans tre inledande transferfönster), han gjorde vad han kunde med spelarna han hade tillgängliga, en del spelare fick utveckling, och det blev nästan maximerade slutresultat om man bortser från ett uselt cupgruppspel, en Safari-halkning i en cupfinal, och ett enkelmöte mot Granada.
MFF hade ännu högre poängsnitt under den mer rakt spelande Uwe Rösler, och deras högstanivå känns högre och spelet lite mer spexigt under Henrik Rydström. Men Jon Dahl Tomasson var bra på många av de sakerna som man ska vara bra på som huvudtränare.
Jag skulle heller inte lägga för stor vikt vid hans sista halvår i Blackburn. Klubben har en av Englands snålaste och mest inkompetenta ägare. Jag var snarare förvånad att han valde att gå till dem. Lagets sjundeplacering förra säsongen var en fin överprestation utifrån förutsättningarna.
Foto: Bildbyrån
