AC: ”Det finns fler sätt att hjälpa laget än att göra mål”
Anders Christiansen har fått en kanonstart på säsongen och överösts med beröm. Själv är han nöjd, men vill gärna nyansera bilden med vad som krävs för att han själv ska tycka att han spelar bra. Det handlar inte enbart om att göra tre mål på kort tid i Allsvenskan och hat-trick mot AIK i Svenska cupen.
– För supportrar och journalister är det ofta svart eller vitt. Tränare i sin tur analyserar ibland för mycket. Spelarna ska navigera någonstans däremellan. Det är klart att det lätt blir så att gör man mål har man automatiskt gjort något bra, säger AC och fortsätter.
– Det viktigaste är att avgöra matcher och jag har gjort sex mål på fyra matcher, eller fyra och en halv. Alltså har jag avgjort matcher och det har varit jättebra. Men för mig och för tränarna är det fortfarande viktigt hur jag spelar. Jag kan göra mål en kort period och sedan kanske inte på ett par månader. Är jag då en katastrof? För mig är det viktigt med avvägningen. Jag vill väldigt gärna göra mål, det har jag jobbat med varje dag sedan jag spelade i Nordsjälland. Men det finns mer än att göra mål eller slå den sista passningen. Man spelar i 90 minuter, vi ska dominera matcherna och det tycker jag att vi gör. Men då ska vi göra ännu mer, skapa chanser och utnyttja dem och allt detta är något man ska bidra med som spelare. Den uppgiften har jag också!
– Därför är det lika viktigt att jag är delaktig i spelet och kan hjälpa laget att dominera och skapa chanser som att jag har ett bra målsnitt. Det kan lika gärna vara den tredje sista, eller den fjärde sista passningen som bidrar eller att jag är med och gör motståndarna trötta eller att jag spelar framåt istället för bakåt och inte förlorar bollen. Mot AIK vinner vi med 4-0 och jag gör tre mål, vilket givetvis gör mig jättenöjd, men analyserar man närmare har jag inte många aktioner. De jag har avgör matchen och det är bra, fast jag vill helst ha minst 60-70 aktioner i varje match. Mot AIK hade jag kanske 30-40. Vi vann, men om jag spelar en hel säsong med säg 20 aktioner per match tillför jag inte tillräckligt till laget.
MFF-mittfältaren betonar att det inte är så att han tycker att han inte spelat bra, bara att det finns ännu mer att ta ut. Och mer att titta på än målen och assisten.
– När vi klarar övergången från att vara dominerande till att vara det och skapa fler chanser tror jag att jag kan bli ännu bättre.
– Då är det möjligt att jag gör färre mål, men betyder mer för laget. 2017 med MP gjorde jag fem mål och sju assist tror jag. Nu har jag redan gjort sex mål. Men den säsongen var jag ändå dominant och låg bakom mycket och det kan ha ett lika högt värde för tränarna och lagkamraterna. Supportrarna och journalisterna ser bara matchen en gång. Jag ser om matcherna och jag har matcher från 2016 på min telefon som jag fortfarande ibland tittar på och kollar vad jag gjorde bra och mindre bra. Ett exempel är när vi mötte Elfsborg och Anton Tinnerholm var helt magisk och gjorde fem poäng. Där har jag en passning till Tinnerholm som öppnar hela försvaret innan han assisterar Erdal Rakip. Där får Anton och Erdal uppmärksamheten, men min passning som är lika viktig pratas det inte så mycket om. Den behöver man kanske se om matchen för att se, konstaterar AC.
Positionen som ”tia” har bidragit till att Anders Christiansen synts, gjort mål och uppmärksammats och på sätt och vis är det en återgång till hur det såg ut i början av karriären i Lyngby.
Det var nämligen ungdomsspelaren AC:s favoritposition.
AC och tränaren Jon Dahl Tomasson har dessutom haft många samtal om hur man bäst utnyttjar honom för laget.
– Det började redan i januari, back in the days, när han pratade med mig om mina förväntningar och om vad jag hade för förväntningar på honom, om min roll i laget och så vidare. Under träningen har vi sedan försökt hitta olika positioner och först den senaste tiden har jag fått den lite mer framskjutna rollen.
– Men systemet bygger också på att vi kan röra oss mer fritt, så även om kanske kan ses som en klassisk tia innebär det inte att jag måste vara tian hela tiden. I perioder kan jag komma ner och ta bollen från mittbackarna, eller komma ut på sidan och spela kant och ibland kan jag spela sexa, eller nia. Utgångspositionen är dock den mer framskjutna av de tre innermittfältarna.
Är det den rollen du helst vill ha också?
– Om jag fått frågan för tio år sedan så var det rollen jag trodde att jag alltid skulle spela i, som den klassiska tian. Jag spelade alltid där i Lyngby och älskade att se de allra största spelarna i rollen. Men jag måste också vara ärlig mot mig själv och säga att när jag blev 21-22 år gammal presterade jag inte tillräckligt bra som seniorspelare.
– Då hamnade jag längre bak, började blomstra upp igen och tänkte att här ska jag nog vara. Sedan kom jag till Nordsjälland. blev klassisk tia igen, men hittade aldrig rytmen. Jag kunde spela bra i två matcher och sedan dåligt i två. Då hamnade jag längre bak igen, blomstrade på nytt och blev såld till Italien.
– Efter Italien kom jag till MFF, spelade 4-4-2 med Allan Kuhn som en kontrollerande mittfältare med Oscar Lewicki och Enoch Kofi Adu, med MP spelade vi också 4-4-2, ibland 3-4-3, också som kontrollerande. Sedan blev det Belgien och när jag kom tillbaka var det ett helt nytt system med Uwe Rösler med 3-5-2 där man inte hade den kontrollerande mittfältaren och då måste jag hitta min roll i laget en gång till. Det tog mig sex månader. Just nu är jag tillbaka där jag startade och därför var det betydelsefullt att se att jag kunde prestera direkt. Fast det är viktigt att jag har friheten att ibland komma ner och vara mer delaktig i spelet, vilket det var även under Uwe. Jag vill gärna hjälpa laget att ha mycket boll och det är när jag kan göra det också som jag ser att jag kan bidra mest till helheten.
Foto: Bildbyrån
